The Marilyn Girl

Jag funderar på att börja starta en modeblogg. Inte för att jag är någon expert på att klä mig rätt förutom det faktum att jag jobbar i en klädbutik, herrkläder är mitt jobb så det måste jag kunna. Privat klär jag mig kanske inte alltid så trendigt, och en modeblogg känns inte så lockande men vad ska man göra om man i dagens samhälle vill synas och höras? Jag försöker skapa debatt genom att skriva om saker som verkligen berör mig. Industriländer /vs/ utvecklingsländer, problemen med Kina, USA, svälten i världen, öka medvetandet om HIV/AIDS problematiken och svältkatastrofen i världen. Bryr sig människor? NEJ. Ni vill ju inte läsa om svältande barn och onda diktaturer. Sådant blir man ju bara deperimerad av. Nej era ytliga as, ni vill läsa modebloggar. 

Samtidigt går Amelia Adamo ut i pressen med en vädjan om att stoppa trendhetsen bland skolbarnen. Sofia Wistam (min generation minns henne som "Soffi Propp") berättar i samma veva för expressen.se om hennes elaka skolkamrater som mobbade henne för hennes hemsydda kläder. Jag förstår vad de syftar på. Trender var viktigt när jag själv gick i mellan- och högstadiet, och det var långt innan första modebloggen skrevs. Jag är så innerligt tacksam att jag slipper gå i högstadiet idag när varenda fjortis är en självutnämnd modeguru och alla åttaåringar sminkar sig. Man skyller på de unga "modebloggerskorna" och kallar dem de nya makthavarna i samhället. Vuxna människor hör man som vanligt skylla ifrån sig. Intressant att skylla på hårdindoktrinerade småkids när ansvaret som vanligt ligger hos den äldre generationen. 

Vuxna människor använder mode som ett sätt att fly verkligheten. När de inte längre orkar höra om världsproblemen, som enligt medelsvensson "inte går att göra någonting åt", ägnar de sig åt att fundera över saker de istället kan fixa. Dålig hy, frizzigt hår  och sunkiga kläder. Samma princip som att tonårstjejer blir anorektiker när pressen från föräldrar, lärare och kamrater blir för stor. Vi kontrollerar det vi kan, ty så fungerar människan. Modehetsen och konsumtionssamhället är en motreaktion mot det globala medvetandet. Insikten att vi måste förändra sättet vi lever på, och det genast. Vi stoppar huvudet i sanden och vårt kollektiva strutsbeteende är både patetiskt och farligt. 

Till ungarna då, vad säger vi till de barn som retar andra barn för deras kläder? Sofia Wistams förslag, att uppmuntra ungarna att "säga ifrån" tycker jag känns sådär. Jag har alltid sagt ifrån men det har inte hindrat mig från att bli mobbad i skolan. Plötsligt var man inte bara ett konstigt miffo utan ett kaxigt konstigt miffo som tror att hon är något, och då jag jag lova dig, då får du ett helvete. Återigen, var finns vuxna människor i allt detta? Är vuxna människor för upptagna med att läsa.. tja.. modebloggar, för att se vad som händer runt omkring dem? Barnen gör som vi gör, de är fixerade vid mode för att vi är det och de mobbar andra för att VI säger att det är okej. För att de hör föräldrar snacka skit om andra föräldrar. Eller varandra. Alla problem hos barnen börjar hos föräldrarna, det borde vi ju verkligen veta vid det här laget. Vettiga föräldrar får vettiga barn. 

Vad skulle hända om alla föräldrar satte sig ner med sina barn och började lära dem att respektera sig själva och andra barn? Lära dem att det viktigaste inte är vad du har på dig, utan att du är en bra människa. Sådant säger ju föräldrar hela tiden, men vad hände om föräldrarna själva faktiskt började leva efter det själva? Vad hände om vuxna människor världen över slutade stoppa huvudet i sanden och börjar ta små, små babysteps mot en hållbar utveckling på alla plan? Inget fel i att känna sig snygg men när hetsen att se bra ut gör oss blinda för sådant som verkligen betyder någonting är det ett tecken på att någonting är galet med samhället. Amelia Adamo och Sofia Wistam har båda rätt i att klädhetsen hos ungar måste få ett slut, men andra vuxna måste också förstå att hur barnen beter sig är inte problemet. Hur barnen beter sig är symptomen på problemet. 

Slutligen, det blir ingen modeblogg för mig. Inte nu och inte någonsin. Det sista världen behöver är fler modebloggar. Jag vet att alla är sjukt trötta på att höra allt tjat om hur galen världen är men jag svär att aldrig sluta slänga det i ansiktet på er då och då. Jag tänker kasta AIDS-medvetenhet på modeblogg-generationen OCH deras föräldrar tills de mår så illa att de antingen börjar kräkas eller debattera om eländet.     


  Ta ert ansvar och sluta skylla ifrån er på varandra och på barnen!

Hej jag heter Mika och jag är Facebook-junkie. Alla människor jag hatar tycker jag om att jämföra med Hitler.  Jag är vegetarian med undantag fisk för jag ÄÄÄLSKAR sushi och försöker så gott jag kan äta ekologisk mat, och just det, allt måste vara fullkorn. Jag tycker att man kan ha scarves till nästan allt och tycker att stickade tröjor är det mysigaste som finns. Hade jag fått rösta i USA-valet hade jag LÄTT röstat på Barack Obama. Helst av allt vill jag att mina barn ska prata två-tre språk flytande. Jag åker gärna till Paris och älskar vintage prylar. Jag älskar att hata McDonalds. Jag tycker om välgörenhet, dricker vin och kollar inte på TV. Jag vägrar dricka annat än fairtrade-kaffe.

Jag trodde jag var unik. Eller att jag åtminstone hade en personlighet. Ni kan ju haja att jag kände mig sjukt förvirrad när jag halkade in på bloggen http://stuffwhitepeoplelike.com/ där i stort sett hela min personlighet står listad. Alltså, jag vet ju om att jag är vit men just nu känns det som om jag nyss fått reda på att jag har en personlighetsstörning eller något. Jag menar, känslan av att min identitet inte är min egen. Jag hatar faktiskt stereotyper. Jag tycker att de är dumma påhitt som får människor att ha förutfattade meningar om andra. Kan det vara så att jag själv är en stereotyp?

Å andra sidan. Hade det gällt en personlighetsstörning så måste ju allt på listan stämma för att man ska få en diagnos, eller hur? Allt stämmer faktiskt inte, jag gillar till exempel inte indiemusik och jag hatar hundar. Dessutom, det som står på listan, gillar inte ALLA människor sånt? Då är jag kanske inte en stereotyp ändå? Är inte det här förresten lite hets mot folkgrupp? Jag vet att bloggen bara är på skoj, men jag kan inte hjälpa att känna mig lite.. småkränkt av den. Helvete också, att känna sig kränkt av saker är står ju också på listan. Sann eller inte, den är faktiskt ganska rolig. Kolla in den och se hur stereotyp du själv, eller dina vita polare är. Bloggen finns förresten även i bokform. Mycket nöje!

Ska snart krypa till sängs med en mycket intressant bok som jag köpte idag. Boken handlar om Robert Mugabe, ni vet, Zimbabwes president* som först var en hyllad frihetskämpe och sedan kom att anses vara en ondskefull tyrann. Kan knappt lägga den ifrån mig. Den heter "Dinner with Mugabe" och är skriven av sydafrikanska journalisten Heidi Holland. Det ska alltså vara en "psykologisk biografi". Nåja. Intressant är den i alla fall.   

  *i mars förlorade han ju valet mot oppositionsledaren Morgan Tsvangirai, eller hur var det med det där?

Oförskämt nöjd över det faktum att Carolina och jag bara bor två minuter med tunnelbanan ifrån varandra spenderades morgonen tillsammans på SATS. Resten av förmiddagen gick åt till shopping då vi mest strosade runt i inredningsbutiker typ Hemtex och kände oss läskigt vuxna. Vi tog en fika och skiljdes sedan åt. Jag drog ut till landet, hälsade på mor o far, och mormor o morfar. Då jag bestämt mig för att under semestern göra massor av saker som jag annars aldrig har tid med fick jag en lysande idé. Jag skulle ut i skogen och plocka lingon och göra egen lingonsylt. Skutta runt i skogen med en söt liten korg och sjunga glada små visor som prinsessorna i Disneyfilmer alltid gör när de är ute i skogen och sedan hem och koka lingonsylt á lá sexuellt frustrerad hemmafru på 50-talet. Sagt och gjort. 

Jag hittade ingen korg så jag tog en plastbytta. Sjunger gör jag så falskt så inte ens jag själv står ut med eländet så den biten hoppades över. Det var vått och kallt, och myggigt! Om ni någon gång själva plockat lingon vet ni hur otroligt oglamouröst det är. Har ni inte gjort detta kan jag informera er om att de jävlarna är otroligt små, och att hälften av dem alltid är ruttna och andra hälften alltid är omogna. Plus att det är massor av myror i skogen. För att inte tala om den ständiga rädslan att hitta något halvruttet lik halvt begravt i mossan efter sommarens mord. Jag har helt klart sett för många avsnitt av Morden i Midsomer. Det var nästan som att jag väntade mig att få en spade i bakhuvudet så fort jag böjde mig ner för att plocka upp något bär. Jag hittade inga lik. Dock skelettet från ett rådjur. Fy!

Lingonsylten blev dock grymt god! Fast nästa gång köper jag nog lingonen på torget..

  sexuellt frustrerad hemmafru från 50-talet

    

Leader Test Results

Bland resultatsalternativen fanns bland andra Moder Teresa, Gandhi och Einstein. Jag blev Saddam Hussein. Känns sådär.. Hahaha ;)

Testa dig själv på www.similarminds.com

Tog en fika med Malin igår på Café Fix vid Fridhemsplan. Vi diskuterade välgörenhet och kom in på att hon blivit "tigerfadder" och nu sponsrar WWF med 100 kr i månaden till deras tigerprojekt.

Jag: "Ja, tigerfadder kanske vore något, fast jag är nog mer inne på ett fadderbarn.."
Malin *spänner ögonen i mig*: "Fadderbarn? De kostar ju 200kr!!"

*asflabb*

Språket är ett kraftfullt vapen. En vass tunga, eller för den delen penna, kan beroende på hur den används framkalla vilken känsla som helst. Bryta ner eller bygga upp. Trösta eller såra. Det finns många sorters fula ord i vårt språk. Ord man inte bör använda, ord man sällan använder och vissa ord som man bara inte säger. Inga ord är förbjudna att använda. Yttrandefrihet råder i åtminstone största delen av västvärlden, någonting vi med all rätt bör glädjas och vara stolta över. Vi får dock inte glömma att med rättigheter kommer skyldigheter. Starka ord bör användas med noga övervägande och stor försiktighet. Vissa ord bör kanske inte ens nudda våra tankar, än mindre komma över våra läppar. 

Det handlar om respekt för våra medmänniskor. Respekt för det samhälle vi försöker bygga upp där alla människor har ett lika värde och där vi alla kan leva sida vid sida. Oavsett religiös, kulturell och etnisk bakgrund lär vi våra barn att respektera varandra. Vi försöker ge dem chansen att växa upp i en värld våra mor- och farföräldrar bara kunde drömma om. En värld som vi själva ännu inte har sett. Vi har kommit så långt men vi har ännu inte nått vårt mål. Många människor fruktar fortfarande kulturer de inte känner till. Människor som inte ser ut som deras biologiska bröder och systrar bemöter man annorlunda. Olika mängder pigment förknippas med skillnader i intelligensnivå, tro det eller ej, många hävdar det mer eller mindre bestämt. 

När denna försvenskade version av ett ord som andas hat, slaveri, förtryck och våld, yttras av en vän drabbas jag av känslor för starka för att hålla tillbaka. Besvikelse, sorg, uppgivenhet, och ja, även vrede. Har vi inte utvecklats längre än så? Borde vi inte veta bättre? Att lära sig av historien, ska det vara så svårt? Tiderna förändras. För femtio år sedan var det i stort sett otänkbart, men imorgon kan din bror, syster eller rent av du själv, finna kärleken tillsammans med en man eller kvinna av exempelvis afrikanskt ursprung. Fråga dig själv, är det vad du skulle kalla din brors fru? Din systers barn? Dina egna barn? Vill du beskriva en person som av någon anledning sårat, skadat eller gjort dig allmänt förbannad finns det gott om bättre ord på världens alla språk. Kolla upp, läs och lär. Människor som gör oss besvikna kommer i alla färger. Låt inte språket bli ytterligare ett hinder för vårt gemensamma mål mot en bättre värld.    
     

 

Förstår ni vad jag menar? Håller ni med? Håller ni inte med? Jag vill ha era tankar, åsikter och reaktioner på detta inlägg. Kommentera gärna! 

De flesta av oss har någon gång varit där. Vi står med mobilen i handen, att radera eller inte radera, det är frågan. Kanske har du insett att ni redan har sårat varandra för mycket. Eller att relationen inte blev till vad du hoppades på. Men hur kommer vi dit? Hur går det så långt? Vi skulle ju kunna försöka, och försöka igen. Att radera en annan människa ur livet helt och hållet är ett stort beslut. När bestämmer vi oss en gång för alla att nog, får vara nog?
 
Vissa av oss väntar med avsluten längre än vi borde. Limmar ihop vasen som spruckit i tusen bitar för att de anser att det är bättre att laga någonting man redan har än att skaffa sig någonting nytt. Andra är snabba på att kasta ut det som är trasigt innan sprickorna börjar synas. Går vidare i sina liv och ser sig aldrig om efter spillrorna av det man lämnat. Innan någon hinner uttala ordet "sårad". I det förstnämnda fallet, är det tecken på styrka och envishet eller ren desperation? I det andra fallet, är det ett tecken på självrespekt eller kyla och likgiltighet? Vi har alla våra anledningar att reagera som vi gör. Olika erfarenheter, värderingar och personligheter. Vem kan egentligen skilja på vad som är rätt eller fel? 

Men när nackdelarna är fler än fördelarna. När ni ältar problemen fram och tillbaka, tills alla dina ord och även känslorna bakom dessa tagit slut. När ni inte förstår varandra. Kan man säga då, att allt är sagt och gjort och att det är dags att gå vidare en gång för alla, utan att se tillbaka? Varför har vi så svårt att ta steget? Det sägs att hoppet är det sista som lämnar människan men jag ger mig sjutton på att förnuftet är det första som gör det. Logiskt tänkande, att det kan vara så svårt. Hur stor är chansen att den groda du haft en hopplös on/off relation med i evigheter plötsligt visar sig vara dina drömmars prins eller prinsessa? Är du överhuvudtaget beredd att riskera att missa den rätte på grund av att du fastnat hemma hos Grodan i en relation utan framtid?       

Alla typer av relationer har ingen framtid, men det har du. Se till att inte slösa din tid och prioritera det som är viktigt. Gör det enkelt för dig. Å andra sidan är det lätt att slänga sig med klämkäcka råd. Skulle jag själv rent allmänt kunna omsätta alla mina ord i handling vore det en stor och positiv förändring. Jag kan skriva om livet, men kan jag verkligen leva det? Jag tror att mycket handlar om att veta vad man vill, att skaffa sig ett mål och om att våga. Sedan får man ta ställning till vilka människor i sitt liv som står i vägen respektive hjälper dig på vägen till att nå dessa. Så nästa gång, när du väl trycker på knappen "radera", gör du ett medvetet val.