Kritisk, realistisk eller bara avundsjuk?
Råkade kika in på en blogg idag och gjorde en märklig upptäckt. Jag hittade den perfekta, lyckliga familjen. Mamman och pappan hade varit gifta i 12 år med fyra små solstrålar till ungar som bara ler och skrattar på alla foton. Poängen med bloggen verkade vara "se så lyckliga vi är, vi åker på roliga utflykter tillsammans HELA TIDEN och ungarna är så väluppfostrade, rara, kristna och underbara och allt är bara lek och sång, varje dag". Om du tyckte Sound of Music var på gränsen till supersliskig har du ännu inte halkat in på Mr and Mrs Perfect's blogg. Socker, på sockervadd, på sirap med lite socker på. Om de var amerikanska? Självklart. Vad annars?
När jag läst färdigt ett inlägg som handlade om hur mamman räknade upp tio egenskaper hon älskade hos sin sjuåriga dotter börjar jag fundera riktigt ordentligt. Vad är familjens mörka hemlighet? Vad döljer sig bakom fasaden de så desperat vill visa resten av världen? För det kan då inte vara normalt.. Eller? Jag växte upp i en lycklig familj. Mina föräldrar älskar mig och min bror, det är inget snack. Men vi log inte på alla kort, min bror hatade att bli fotograferad och antingen gömde sig eller ansträngde sig för att se så sur ut som möjligt så fort någon tog fram en kamera. Vi åkte inte på utflykter hela tiden. Väluppfostrade och rara, visst. Men nog kunde vi reta varandra till vansinne och slå in varandras huvuden i väggar, jag och min bror. Vi är och har varit en lycklig familj, men jag är övertygad om att mamma och pappa, då och då, tyckte att vi var skitjobbiga. Det är helt normalt.
Därför blir jag skeptisk. Funderar ut vad det kan vara som döljer sig bakom deras ansträngda leenden. Mr Perfect kanske har en svår fetisch för bubbelplast som han lever ut tillsammans med prostituerade på billiga motellrum de kvällar då frugan tror att han jobbar över? Mrs Perfect kanske är den klassiska lådvinsalkoholisten, som dricker lite i taget under hela dagen när hon tror att ingen ser? Kanske har de båda lik i garderoben, bokstavligt talat? Det kommer vi aldrig få veta. Är jag kritisk, realistisk eller bara avundsjuk? Jag vet inte. Det jag däremot vet är att jag alltid kommer vara oerhört skeptisk mot människor och familjer med alltför polerade ytor. Man kan trivas med livet och till och med vara lycklig men när någon målar upp sin vardag som en rosa dröm i sockervadd 24 timmar om dygnet kan det bara tyda på en sak. Någonting är väldigt, väldigt fel..
När jag läst färdigt ett inlägg som handlade om hur mamman räknade upp tio egenskaper hon älskade hos sin sjuåriga dotter börjar jag fundera riktigt ordentligt. Vad är familjens mörka hemlighet? Vad döljer sig bakom fasaden de så desperat vill visa resten av världen? För det kan då inte vara normalt.. Eller? Jag växte upp i en lycklig familj. Mina föräldrar älskar mig och min bror, det är inget snack. Men vi log inte på alla kort, min bror hatade att bli fotograferad och antingen gömde sig eller ansträngde sig för att se så sur ut som möjligt så fort någon tog fram en kamera. Vi åkte inte på utflykter hela tiden. Väluppfostrade och rara, visst. Men nog kunde vi reta varandra till vansinne och slå in varandras huvuden i väggar, jag och min bror. Vi är och har varit en lycklig familj, men jag är övertygad om att mamma och pappa, då och då, tyckte att vi var skitjobbiga. Det är helt normalt.
Därför blir jag skeptisk. Funderar ut vad det kan vara som döljer sig bakom deras ansträngda leenden. Mr Perfect kanske har en svår fetisch för bubbelplast som han lever ut tillsammans med prostituerade på billiga motellrum de kvällar då frugan tror att han jobbar över? Mrs Perfect kanske är den klassiska lådvinsalkoholisten, som dricker lite i taget under hela dagen när hon tror att ingen ser? Kanske har de båda lik i garderoben, bokstavligt talat? Det kommer vi aldrig få veta. Är jag kritisk, realistisk eller bara avundsjuk? Jag vet inte. Det jag däremot vet är att jag alltid kommer vara oerhört skeptisk mot människor och familjer med alltför polerade ytor. Man kan trivas med livet och till och med vara lycklig men när någon målar upp sin vardag som en rosa dröm i sockervadd 24 timmar om dygnet kan det bara tyda på en sak. Någonting är väldigt, väldigt fel..
Kommentarer
Trackback
