Tankar om prioritering
Snoriga, skrikiga och krävande. Bajsar och kräks gör de också. Ofta, mycket och gärna samtidigt. Vad är det då som gör att man trots det tycker att ungar är helt bedårande små varelser och att hjärtat tycks ta små glädjeskutt varje gång man hör en bebis skratta? Vad är det som gör att man tänker tanken, hur mycket lyckligare man vore om man hade en unge? För att det är meningen med livet, säger några. Men stämmer det verkligen? Alla människor som inte har barn, är deras liv utan mening? Knappast.
Här är en intressant tanke. Hur många människor som skaffar barn, önskar i hemlighet att de inte gjort det? Att de rest jorden runt istället? Pluggat på Harward? Hittat den rätte först? En tanke till, hur många människor har gjort just detta, för att sedan inse att det är för sent för biologiska barn, när de uppfyllt alla andra drömmar? Hur många av dem önskar att de prioriterat annorlunda? För hur dålig timing det än må vara, hur mycket du än tvivlar på att barnets far eller mor är den rätta för dig, kan man verkligen ångra ett barn?
Nej, jag är inte på smällen. Bara filosofisk och kanske en aning åldersnojig. Är man snart 22 bast, med tanke på hur dagens män är funtade, med tanke på att äktenskapet är en näst intill utdöd instutition undrar man ju om hur man bör prioritera. Tanke på att hitta en karl som kan tänkas tycka om mig inom de närmaste tio åren har jag uteslutit. Med min bittra syn på livet är ju valet spermabank i Danmark, med risk att förlora både jobb (på grund av barn), lägenhet (på grund av brist på jobb) och vänner (på grund av brist på tid). Andra alternativet lär ju vara att göra någonting vettigt av livet och sedan ta livet av sig vid 50 när man inser att inget u-land i världen skulle adoptera bor en unge till en gammal rik svensk nucka med 12 katter.
Jag förstår inte att jag faktiskt skrev det där sista. "Ta livet av sig vid 50". På grund av att man aldrig fick barn. Hur är det möjligt att det betyder så mycket för oss, att ha små miniatyrversioner av oss själva som kommer växa upp att hata oss och ignorera oss som vuxna? Är det ett biologiskt faktum, indoktrinering från samhället eller ren narcissism? Jag kommer aldrig sluta undra.
Meningen med livet?
Här är en intressant tanke. Hur många människor som skaffar barn, önskar i hemlighet att de inte gjort det? Att de rest jorden runt istället? Pluggat på Harward? Hittat den rätte först? En tanke till, hur många människor har gjort just detta, för att sedan inse att det är för sent för biologiska barn, när de uppfyllt alla andra drömmar? Hur många av dem önskar att de prioriterat annorlunda? För hur dålig timing det än må vara, hur mycket du än tvivlar på att barnets far eller mor är den rätta för dig, kan man verkligen ångra ett barn?
Nej, jag är inte på smällen. Bara filosofisk och kanske en aning åldersnojig. Är man snart 22 bast, med tanke på hur dagens män är funtade, med tanke på att äktenskapet är en näst intill utdöd instutition undrar man ju om hur man bör prioritera. Tanke på att hitta en karl som kan tänkas tycka om mig inom de närmaste tio åren har jag uteslutit. Med min bittra syn på livet är ju valet spermabank i Danmark, med risk att förlora både jobb (på grund av barn), lägenhet (på grund av brist på jobb) och vänner (på grund av brist på tid). Andra alternativet lär ju vara att göra någonting vettigt av livet och sedan ta livet av sig vid 50 när man inser att inget u-land i världen skulle adoptera bor en unge till en gammal rik svensk nucka med 12 katter.
Jag förstår inte att jag faktiskt skrev det där sista. "Ta livet av sig vid 50". På grund av att man aldrig fick barn. Hur är det möjligt att det betyder så mycket för oss, att ha små miniatyrversioner av oss själva som kommer växa upp att hata oss och ignorera oss som vuxna? Är det ett biologiskt faktum, indoktrinering från samhället eller ren narcissism? Jag kommer aldrig sluta undra.
Meningen med livet?Kommentarer
Trackback
