The Marilyn Girl

Nu har jag varit 21 år i en vecka. Det känns så overkligt. För 15 år sedan var jag en liten linblond flicka med stort krulligt hår (naturligt spikrakt men jag var besatt av lockigt hår och sov med 100 flätor varje natt, stackars mamma!). Jag sprang runt i prinsessklänningar och lekte med My Little Pony's och levde i en skyddad miljö. En drömvärld. Rysch och pysch och spets var det som gällde och allt som var glitter och rosa gjorde mig lyckligast i världen. När jag blev stor skulle jag bli Barbie. Eller polis. Livet var en saga och en dag skulle Prinsen komma ridandes i en skinande rustning på en vit enhörning och vi skulle leva lyckliga i alla våra dagar. 

Mitt hår ville aldrig vara lockigt särskilt länge, till sist gav jag upp. Jag blev varken Barbie eller polis. Min favoritfärg blev omodern. Och prinsen kom aldrig. Jag fick lära mig att prinsarna i verkligheten inte vill ha en prinsessa, utan ett harem där de kan komma och gå som de vill. Jag var en gång i tiden lyckligt ovetande om att prinsarna i verkligheten läser The Game för att få veta hur de på smidigast sätt krossar en tjejs självkänsla tillräckligt mycket för att hon ska få för sig att ligga med honom, för att hon tror att hon inte kan få någon annan. Trots att han inte är särskilt snygg. I verkligheten lever de på unga naiva tjejers känslor och utnyttjar, sårar och dumpar om och om igen tills flickans själ är tömd på hopp och ögonen tömda på tårar. Verklighetens prinsar blir grodor när man kysser dem, inte tvärtom. 

God kväll, mitt namn är Mika och jag är en cynisk bitterfitta vid 21 års ålder. Mitt liv går ut på att jobba, svära över karlar med mina lika cyniska väninnor, träna, läsa och att sitta vid datorn resten av tiden (95% planlöst surfande runt på tråkiga bloggar, facebook, msn, och mina vänners bloggar). Här kommer jag skriva ner lite tankar om livet och lite dravel om relationer och aktuella debattämnen, då jag orkar vara djup.