The Marilyn Girl

Imorgon är morfars begravning. Jag har inte förberett mig ett dugg. Vet inte vad jag ska ha på mig, vad jag ska säga framme vid kistan eller hur jag ska tackla sorgen. Döden är alltid svårast för de levande. Det människor fruktar mest är det vi inte känner till. Vi vet att vi alla kommer försvinna en vacker dag. Men var tar vi vägen? Vad händer sedan? Fram tills idag har jag förnekat för mig själv att han är borta. Jag förväntar mig att jag kommer se honom i jul. Någonstans djupt inom mig försöker jag förstå det på ett logiskt plan men jag kan bara inte. Hur kan man förstå att någon är död när man ser honom varje dag? Inte minst i de små sakerna, som sättet min mor blandar en kortlek. Min brors pedantiska sinne för ordning. Mitt häftiga humör. De extrema huskurerna vi hittar på när vi blir det minsta sjuka, som förmodligen gör mer skada än nytta. Kalla mig galen men jag vet att jag har rätt. Han är inte död. Han lever kvar i oss, i alla minnen och i alla historier han brukade berätta. Jag och min bror kommer att berätta om honom för våra barn och barnbarn. Han lever, och kommer kanske alltid att göra det.