Resfeber

Men Mika vad sjutton sysslar du med, din tokiga, tokiga flicka! Åka till London helt själv, du är ju inte klok! Vad fan ska du göra där, som du inte kan göra här? En massa tid och pengar, för vad? För att sitta ensam i en storstad och ha ångest? För att handla kläder som ändå finns i Stockholm, eller på internet? Du har ju redan sett stan, sett allt man ska se, utan att bli särskilt imponerad. Allt det där är gjort. Du kommer komma hem med massor av otäcka hudförändringar på grund av den förorenade luften. Du kan ju förfan inte ens ANDAS i London! VARFÖR åker du inte till Paris istället? Du som älskar Paris! Din kusin kommer ju ändå inte kunna träffa dig. Du är spontan, impulsiv, galen, du tänker dig inte för.   


Det är vad jag säger till mig själv. Att jag inte kan, inte vill, inte klarar av någonting. Helvete. Det är ju bara London. Tänk på Aislinn, hon har ju åkt jorden runt alldeles själv. Varför skulle jag då inte klara av att åka till en stad jag redan varit i och som inte ens ligger särskilt långt bort. I ett land där jag har vänner och släktingar och där jag talar språket flytande (well..). Veronica då, hon träffade en man från Oxford på internet, åkte dit själv, och nu bor och jobbar hon där. DÄR kan man snacka spontant. Läskigt. Farligt. Men hon överlevde, och mår hur bra som helst. Hon är YNGRE än mig. Jag ska vara där i fyra dagar, varav två av dessa kommer en av mina närmaste vänner vara där. Det är helt orealistiskt att det kommer gå åt helvete. Dessutom, hur har man tråkigt i London? Jag kommer bo på Hilton, jag kommer ha det jävligt nice.

VARFÖR ser jag alltid framför mig det värsta som kan hända, VARFÖR tror jag att alla utom jag klarar av saker? Varför är jag så negativ. Jag vill vara glad, positiv, och tro på mig själv. Jag kan, jag vill, jag törs! Jag är en jävligt smart blondin. Jag är vuxen och fullt kapabel att klara mig själv. Det är den här mentaliteten som håller mig tillbaka. Det är därför jag är livrädd för att pröva på nya saker. Jag är livrädd för att leva, för man kan ju faktiskt dö. Allt kan ju gå åt helvete. För att jag är inte smart nog. Jag är inte bra nog. En röst inom mig har upprepat det så länge jag kan minnas. Murphys lag är det enda som är säkert. Det som kan gå åt helvete går åt helvete. De enda sakerna jag ångrar med mitt liv är saker jag aldrig vågade göra. Jag kommer att dö med en lista på saker jag aldrig vågade uppleva i en bok tjockare en Bibeln. För att jag inte kunde. För att jag inte klarade av någonting. Den tanken skrämmer mig mer än allt som är farligt i hela världen.     

Torsdag

Min förkylning vägrar ge med sig, det är det man får för att ha spenderat alldeles för mycket tid hos familjen ute på landet. Alla har varit jätteförkylda, men jag har klarat mig. Tills nu. Fick gå hem tidigare från jobbet idag på grund av att jag var snuvig och febrig. Imorgon kommer jag vara hemma från jobbet, inte bara på grund av att jag själv är sjuk. Min häst har blivit sjuk, riktigt ordentligt. Hon har inte känts så bra på senaste tiden, vi trodde att det berodde på muskelproblem men veterinären var ute igår och konstaterade att mulskelproblemen var helt borta. Däremot var hon allmänt hängig och hade för låg kroppstemperatur och låg hjärtfrekvens. Problem med magen också. Exakt vad felet är vet vi inte än, men hon har fått dropp nu två dagar i rad, och en massa prover har tagits. Jag kommer vara ute hos henne under hela dagen imorgon. Hon har inte fått äta sedan igår, och måste fasta även imorgon. Jag är riktigt orolig.

Har försökt städa lite här hemma för att försöka tänka på annat. Försöker boka hotellrum i London, kommer vara där mellan den 3:e till 6:e juli, men det är svårt. Det verkar inte finnas några bra i området jag tänkt mig. Hittade ett tänkbart men de hade inga non-smoking rum kvar. Känns väl sådär om jag skulle få ett rum som stinker inpyrd rök, när jag inte röker själv. Å andra sidan ska jag ju i princip bara sova där. Har redan bokat flyget. Försöker få tag på min kusin i Oxford utan resultat (Veronica, ser du detta så RING MIG, snälla!). Det är tveksamt om jag hinner åka dit och hälsa på henne då jag åker hem på söndagen, enda dagen hon är ledig. Tänkte se om jag kunde övertala henne att komma ner till London och luncha och kanske shoppa lite med mig innan jag åker. Det var ju trots allt ett år sedan jag såg henne sist. Hur det nu än blir, handlar denna resa mest om att jag behöver komma bort ifrån allt, om så bara för en liten stund. Jag reser själv, för första gången i mitt liv, och det känns både väldigt nervöst och väldigt skönt. Miljöombyte. Det är precis vad jag behöver.    



   

La Familia

Släkten har nyss varit här. Tårtorna jag bakade var nog de godaste någonsin hittills. (Yes! Jag kommer någon vart!) Alla var imponerade. Nu har jag två i stort sett felfria egna recept som alla älskar, äntligen! Det var underbart att träffa mormor och morfar, även om de inte stannade så länge. Sedan kom alla andra. Hur som helst, det var trevligt, men skönt att det är över. Som det brukar vara. 

Nu sitter jag här i ett socker-rus och chillar och lyssnar på sköna reggaeklassiker. Det har slutat regna och solen skiner utanför fönstret. Nu ska jag umgås med mina föräldrar och min bror som också är på besök.

So long :)


 
 

Hår-mobbad av min egen blogg

Jag hatar bloggreklamer. De finns där utan att man kan göra någonting åt det och är oftast väldigt, väldigt opassande. Skulle man skriva "jag är ledsen idag", blir det reklam för olika former av terapier, skriver man om aborter får man upp annonser om rea på barnkläder. På senaste tiden har jag fått upp massor av reklam för hårförlängningar, "få din frisyr tillbaka"- annonser, reklam för hårvårdsprodukter. Jag tror nog jag har nämnt mitt hår vid ett enda tillfälle, men jag dras med dessa annonser ändå. 

I get it! Mitt hår är hemskt! På något sätt har bloggens annonser själva räknat ut det och trackar mig för det varje dag. Jag har aldrig tid att gå och klippa mig och jag har aldrig blivit nöjd hos en frisör någonsin i mitt liv. Jag går alltid till olika ställen men hamnar alltid hos den där snygga invandrartjejen med långt, tjockt, glänsande svart hår ner till knäna som drar lite i mitt hår och ALLTID säger "ditt hår är väldigt tunt, torrt och slitet.. TYPISKT nordiskt hår", och sedan ett självbelåtet smile på det. Inte nog med att frisörer dissar mitt hår, nu gör min egen blogg det också!

Jag hatar mitt hår, jag har alltid gjort det. Det går inte att ha en frisyr med mitt hår, det går att styla men håller i max 10 minuter, sedan blir det platt igen. Jag brukar rufsa till det lite, annars finns inte så mycket mer att göra. Men nu har mitt hår så sjukt dålig kvalité att jag börjat sätta upp håret i en stram knut, bakåtslickat. Ja, ni hörde rätt. Jag ser ut som en klassisk "kinky skolfröken". Jag SKA klippa mig. Jag SKA fixa extensions igen (hade det förra sommaren). Men snälla bloggjävel stressa mig inte!


Hm.. Med tanke på detta inlägg lär jag väl få dras med annonserna tills fan kommer och hämtar mig..   
  

Independent woman på mitt eget sätt

Imorse bar jag hem jättetunga matkassar alldeles själv. Fan vad stark jag är! ;-)

Nu står jag hemma och bakar lax- och skaldjurspaj efter eget recept (hittar bara på något, får se om det blir bra) och gör pastasallad till vår picknick. Snart ska vi sitta i parken och njuta av vårsolen (med skyhög solskyddsfaktor förstås). Oj, nu ringer Malin tror jag, hon är den enda som ringer på mitt hemnummer typ..

Nähäpp, någon undrade om de kommit till Teknikmagasinet (!). Det är inte första gången, måste ha liknande nummer. Ska säga upp min jävla hemtelefon, är ändå aldrig hemma och de enda som ringer är telefonförsäljare och folk som ringer fel. Alla andra ringer ju till mobilen. 

Nu ska jag fortsätta baka. Vi ses och hörs senare!  


Heritage

"Har du asiatiskt påbrå?" Den frågan ställer en kund i butiken jag jobbar till mig på fullaste allvar. Jag stannar upp en sekund. Jag har hört det förut, tro det eller ej. Tydligen är det någonting med mina ögon som gör det, just asiatisk är det flera som gissar på. Vad jag oftare brukar få höra är rysk, finsk, tysk och polsk. Men svensk är det ingen som verkar tro att jag är. "Du är finsk, det syns tydligt, jag är helt säker! Fråga dina föräldrar", sa en överförfriskad man på krogen. Jag kanske ska tillägga att jag är 100% säker på att mina föräldrar faktiskt är mina biologiska föräldrar. Jag har även blivit stoppad på gatan i centrala Stockholm av människor som frågar om jag pratar ryska. Det gör jag inte. Polska byggarbetare som frågar var jag kommer ifrån och skakar på huvudet och vägrar tro mig när jag säger "Sverige".

Släktforskning är en stor grej i min familj och jag har en tysk i släkten råkar jag veta, thats it. Men det var på 1700 talet.. "Inte konstigt att folk försöker prata tyska med dig när vi är utomlands, du som ser så tysk ut i din höga panna (!)", hävdar bästa väninnan Agnes (a.k.a "Hasse"). Har jag missat någonting? Har alla utom jag gått någon skum söndagskurs i rasbiologi i en källarlokal hos Sverigedemokraterna? Hög panna, då är hon tysk. Kombinationen blont hår och bruna ögon har inga "riktiga" svenskar, hon måste vara polsk! Blek hy och höga kindben, hon är finsk! Ärligt talat? 

Okej, jag har tydligen inte ett typiskt "svenskt" utseende, men detta är 2008 och vem sjutton bryr sig? Det är inte en stor grej för mig, varför är det det för alla andra? Missförstå mig inte, jag blir inte upprörd när människor frågar nyfiket vilket land jag kommer ifrån. Tvärtom blir jag ganska smickrad, ryska kvinnor till exempel är ofta väldigt vackra, åtminstone om man ser till hur många supermodeller som kommer därifrån. Men det är intressant eftersom så många säger samma sak och eftersom det verkar vara ett ämne som betyder väldigt mycket för många. Men asiatisk.. Det vete sjutton.
 
Avgör själv! 

  Asiatisk?

Konsten att flirta

Ärligt talat. Hur gör man när man flirtar med någon? Jag måste vara den enda varelsen av kvinnligt kön här i världen som inte har en aning. Som fjortis var jag oslagbar på att flirta och såg det som en sport men nu, flera långa förhållanden senare, har jag glömt bort hur man gör. Inte nog med det, jag fattar inte heller när folk flirtar med mig förrän mina väninnor påpekar det för mig. Jag tror nog att killar som försöker flirta med mig bara är trevliga och vill prata. En kille måste i princip säga rakt ut "jag flirtar med dig" för att jag ska förstå.

Hur gör man då, som tjej om man vill flirta? Ska jag slänga med håret lite nonchalant? Blinka med ena ögat som de gör i Kalle Anka? Ge långa, trånande blickar till folk (som sedan springer därifrån för att de tror att jag stirrar för att jag är en psykopat och vill döda dem)? Låtsats tappa någonting så att killen ska plocka upp det? Hm, lite för mycket 1800 tal över den kanske.. Jag har verkligen ingen koll och jag har 0% sex appeal. Jag är ungefär lika sexig och flirtig som en skål med fiberberikad havregrynsgröt med mellanmjölk.

Jag flirtar aldrig, aldrig, aldrig.. Det händer inte. Jag blir bara tomatröd i ansiktet så fort en vacker man ens pratar med mig och undviker hans blick. Jag har aldrig sett mig själv som en blyg person, men det kanske jag är? Jag kanske går miste om någonting på grund av  att jag inte vet hur man flirtar? Jag kom överens med väninnan Dea häromveckan när vi satt och pratade över ett glas vin att jag egentligen borde flirta mer. Det var nog hennes idé, och hon har ju rätt, man måste ju lära sig någon gång. Men hur, när och varför?

Försöker få kaxig, flirtig inspiration av coola dancehalltjejen Ce'cile som jag gillar skarpt. Jag mår lite, lite bättre med hennes röst i mina öron som sjunger om snuskiga saker, hahaha. Självförtroende skadar aldrig. Så om jag någon gång skulle se min sagoprins med sin skinande rustning och vita enhörning, har jag en schysst pick up line redo att utnyttja ;).

 Ce'cile


The Marilyn Girl - sagan om att vakna upp

Nu har jag varit 21 år i en vecka. Det känns så overkligt. För 15 år sedan var jag en liten linblond flicka med stort krulligt hår (naturligt spikrakt men jag var besatt av lockigt hår och sov med 100 flätor varje natt, stackars mamma!). Jag sprang runt i prinsessklänningar och lekte med My Little Pony's och levde i en skyddad miljö. En drömvärld. Rysch och pysch och spets var det som gällde och allt som var glitter och rosa gjorde mig lyckligast i världen. När jag blev stor skulle jag bli Barbie. Eller polis. Livet var en saga och en dag skulle Prinsen komma ridandes i en skinande rustning på en vit enhörning och vi skulle leva lyckliga i alla våra dagar. 

Mitt hår ville aldrig vara lockigt särskilt länge, till sist gav jag upp. Jag blev varken Barbie eller polis. Min favoritfärg blev omodern. Och prinsen kom aldrig. Jag fick lära mig att prinsarna i verkligheten inte vill ha en prinsessa, utan ett harem där de kan komma och gå som de vill. Jag var en gång i tiden lyckligt ovetande om att prinsarna i verkligheten läser The Game för att få veta hur de på smidigast sätt krossar en tjejs självkänsla tillräckligt mycket för att hon ska få för sig att ligga med honom, för att hon tror att hon inte kan få någon annan. Trots att han inte är särskilt snygg. I verkligheten lever de på unga naiva tjejers känslor och utnyttjar, sårar och dumpar om och om igen tills flickans själ är tömd på hopp och ögonen tömda på tårar. Verklighetens prinsar blir grodor när man kysser dem, inte tvärtom. 

God kväll, mitt namn är Mika och jag är en cynisk bitterfitta vid 21 års ålder. Mitt liv går ut på att jobba, svära över karlar med mina lika cyniska väninnor, träna, läsa och att sitta vid datorn resten av tiden (95% planlöst surfande runt på tråkiga bloggar, facebook, msn, och mina vänners bloggar). Här kommer jag skriva ner lite tankar om livet och lite dravel om relationer och aktuella debattämnen, då jag orkar vara djup. 





 

RSS 2.0