"Made in China"

Jag motsätter mig OS i Beijing av flera anledningar. Jag anser att ett land som tillåts hålla de olympiska spelen bör uppfylla ett minimumkrav på demokrati och grundläggande mänskliga rättigheter. Sådant hade man förr. Eller har jag missat något? Hur som helst brister Kina på många punkter. Jag ställer mig tveksam till censuren av internet, det faktum att det varken råder yttrandefrihet eller religionsfrihet, Tibet-frågan, med mera. Det som är positivt är att en debatt väckts och att OS i Beijing har mött så starka protester. Debatt är alltid viktigt! Däremot är det fortfarande avskyvärt i mina ögon att från den demokratiska världens sida på detta sätt sponsra en diktatur som varje dag mördar människor för deras åsikters skull.  

Av denna anledning har jag sedan OS invigningen valt att bojkotta media som sänder från Beijing. Det vill säga tv, radio, tidningar.. Internet är enda undantaget, men eftersom jag endast besöker bloggar och facebook då och så undviker jag sidor som innehåller sändningar från och information om OS. Det har varit ett enkelt val. Jag har inte haft mycket till "liv" då hela min värld under semestern kretsat kring nya lägenheten och flytten. Jag har verkligen önskat att jag kunnat göra någonting mer konkret än min fredliga, naiva protest utan anhängare. Vad är en enda person mot det land med störst antal invånare i världen? Visst, gå med i en grupp på Facebook, skriv på en protestlista, debattera, tänd ett ljus för Tibet, med sen då?

Tankarna får mig att stanna upp. Jag befinner mig i lägenheten i full färd med att skruva ihop mina nyinköpta IKEA-möbler. Blicken dras mot vad jag håller i handen. Delarna till stolen "STEFAN" som ska skruvas ihop och lappen som sitter klistrad på den. STEFAN, IKEA.. Made in China. Jag håller andan i en sekund. Två sekunder. När vet vi egentligen att det är dags att ge upp våra naiva idéer om att vi faktiskt kan påverka någonting som är större än vi någonsin kunnat föreställa oss? Jag vet det men vill inte tänka på det. Västvärlden är beroende av länder som Kina. Vi har byggt upp hela vårt samhälle på andra människors bekostnad. Vi betalar ett lägre pris. Människor på andra sidan jorden betalar för vår välfärd med, blod, svett och tårar. 

Diktaturer som styr sitt folk med järnhand fortsätter att begå allt grymmare brott mot mänskliga rättigheter. Vi kan inte ställa krav eftersom vi drar nytta av dem. För att vi vill köpa stolen STEFAN för 149 kr. Jag har inte bara misslyckats med att bojkotta Kina, i själva verket sponsrar jag till och med landet, precis som de flesta andra gör. Är det verkligen dags att ge upp nu? Är det dags att en gång för alla växa upp och börja sätta på sig skygglapparna? Sluta se och sluta höra allt elände som pågår. Erkänna för sig att man är en del av alltihop vare sig man vill eller inte? Världen är grym men framförallt är den cynisk. Allt som betyder något är pengar, och i vilka riktningar pengarna rör sig. När pengarna talar är min tysta protest till ingen nytta.       

 Buddhistmunkar protesterar mot våldet

 Bild från ett kinesiskt koncentrationsläger (arbetsläger). Bland fångarna finner vi bland andra Falun Gong- utövare. Bristen på organ för transplantation gör att många av dem mördas och deras organ förs till olika sjukhus. Kropparna kremeras för att förstöra "bevisen". 


(Slutligen, min anmärkning.)

Jag sökte på Google och fann otroligt stötande bilder jag valt att inte publicera. Bilder föreställande bland annat torterade människor och djur. Utnyttja internet och ta reda på mer om denna diktatur. Är bilden jag ger av Kina för politiskt vinklad? Passa på att sök andra källor, bilda din egen uppfattning. Det kinesiska folket har inte den möjligheten. I Kina censureras Google.
          

Igår kväll..

.. tände människor över hela världen ett ljus i sitt fönster. Jag var en av dem. Ett ljus som ska brinna under invigningen av Olympiska Spelen i Beijing, för att visa stöd för H.H Dalai Lama och Tibet och grundläggande mänskliga rättigheter. Tibet har rätt till sin kultur och sin religion. Men Kina vägrar förhandla.
 
http://www.candle4tibet.org/



Om "n-ordet" och varför jag hatar det

Språket är ett kraftfullt vapen. En vass tunga, eller för den delen penna, kan beroende på hur den används framkalla vilken känsla som helst. Bryta ner eller bygga upp. Trösta eller såra. Det finns många sorters fula ord i vårt språk. Ord man inte bör använda, ord man sällan använder och vissa ord som man bara inte säger. Inga ord är förbjudna att använda. Yttrandefrihet råder i åtminstone största delen av västvärlden, någonting vi med all rätt bör glädjas och vara stolta över. Vi får dock inte glömma att med rättigheter kommer skyldigheter. Starka ord bör användas med noga övervägande och stor försiktighet. Vissa ord bör kanske inte ens nudda våra tankar, än mindre komma över våra läppar. 

Det handlar om respekt för våra medmänniskor. Respekt för det samhälle vi försöker bygga upp där alla människor har ett lika värde och där vi alla kan leva sida vid sida. Oavsett religiös, kulturell och etnisk bakgrund lär vi våra barn att respektera varandra. Vi försöker ge dem chansen att växa upp i en värld våra mor- och farföräldrar bara kunde drömma om. En värld som vi själva ännu inte har sett. Vi har kommit så långt men vi har ännu inte nått vårt mål. Många människor fruktar fortfarande kulturer de inte känner till. Människor som inte ser ut som deras biologiska bröder och systrar bemöter man annorlunda. Olika mängder pigment förknippas med skillnader i intelligensnivå, tro det eller ej, många hävdar det mer eller mindre bestämt. 

När denna försvenskade version av ett ord som andas hat, slaveri, förtryck och våld, yttras av en vän drabbas jag av känslor för starka för att hålla tillbaka. Besvikelse, sorg, uppgivenhet, och ja, även vrede. Har vi inte utvecklats längre än så? Borde vi inte veta bättre? Att lära sig av historien, ska det vara så svårt? Tiderna förändras. För femtio år sedan var det i stort sett otänkbart, men imorgon kan din bror, syster eller rent av du själv, finna kärleken tillsammans med en man eller kvinna av exempelvis afrikanskt ursprung. Fråga dig själv, är det vad du skulle kalla din brors fru? Din systers barn? Dina egna barn? Vill du beskriva en person som av någon anledning sårat, skadat eller gjort dig allmänt förbannad finns det gott om bättre ord på världens alla språk. Kolla upp, läs och lär. Människor som gör oss besvikna kommer i alla färger. Låt inte språket bli ytterligare ett hinder för vårt gemensamma mål mot en bättre värld.    
     

 

Förstår ni vad jag menar? Håller ni med? Håller ni inte med? Jag vill ha era tankar, åsikter och reaktioner på detta inlägg. Kommentera gärna! 


Ni som försvarar FRA- öppna ögonen!

Ingen som känner mig har väl vid det här laget lyckats undgå att jag är stark motståndare till nya FRA lagen. Jag finner lagen vara en fullständig katastrof i ett land som säger sig vara demokratiskt att införa en lag som handlar om att övervaka sina medborgare utan att de misstänks för något brott. Mina tankar och åsikter ska inte registreras! En lag som strider mot Grundlagens skydd mot brevhemligheten och avlyssning. Detta i ett land som inte har ett direkt uttalat terroristhot. Förövrigt finner jag tanken på att terrorister skulle planera attentat och utbyta information över okrypterade mail fullständigt vansinnig. De opererar inte över msn. Det finns ett enda mål som nås av FRA lagen och det är vi, folket. Vanliga människor ska avlyssnas utan misstanke om brott, detta är den skrämmande verkligheten i sagens Sverige, 2008.    

Det jag anser vara allra mest skrämmande är de motargument man möts av när man diskuterar nackdelarna med FRA lagen. Argument som att Försvarets Radioanstalt inte är intresserade av mitt privatliv, inte bryr sig om vilka skor jag bar idag eller vilket uteställe jag föredrar och att alla som är vanliga, hederliga samhällsmedborgare kan vara lugna. Uppenbarligen har jag något att dölja om jag inte vill att staten ska läsa mina mail och att jag faktiskt är orolig för lagen och dess eventuella konsekvenser tyder visst bara på "stort ego". För FRA är inte intresserade av att läsa vad du skriver, du är en vanlig liten obetydlig svenne, en droppe i havet. Eller?

Ni som försvarar FRA lagen, er okunnighet är livsfarlig! Kanske inte för er, men för era barn och barnbarn. Vårt motstånd handlar nämligen inte om personlig integritet på det sättet ni tycks tro. Jag förstår er, ni tar demokrati och yttrandefriheten för given för att det är det vi är vana vid. Ni ser inte längre än näsan räcker och det gör er till ett lika stort hot mot demokratin som själva lagen. Jag, liksom de allra flesta andra som är emot lagen HAR faktiskt ingenting att dölja. Vi är vanliga människor med vanliga jobb och helt vanliga liv. I nuläget är nog inte FRA särskilt intresserade av oss. Men vad händer om allting förändras? En regering tar makten som sedan visar sig stå för allt annat än demokrati. Historien har lärt oss om kommunistiska och faschistiska diktaturer. Där yttrandefriheten inte existerar och det finns "tillåtna" och "icke tillåtna" åsikter och religioner. Idag begår jag inget brott, men imorgon? 

Imorgon kan det vara ett brott att yttra sig mot den sittande regeringen. Imorgon kan jag förföljas för att jag är kristen. Imorgon blir jag kanske förföljd om jag har sex med någon av samma kön, eller är gift med någon med en annan hudfärg. Imorgon kontrolleras vilka böcker jag läser, vilka personer jag umgås med, om jag är politiskt aktiv eller inte, vilken musik jag lyssnar på (är den feministisk/kommunistisk/religiös/rebellisk?). När ska vanliga människor börja öppna ögonen och inse att vi som är emot lagen inte är rädda för att försvaret ska läsa om vårt sexliv, vi är oroliga för våra framtida barns rätt att uttrycka sina åsikter, oavsett om är råkar vara "politiskt korrekta" eller ej.      

Vad skyddar oss idag? Att FRA lagen strider mot Grundlagen verkar ingen ens reagera på? Vem ser till att Grundlagen följs? Vilka skyddar oss från samhället, om inte samhället självt. Vi kan inte lita på Dem längre. Detta har gått för långt. Jag är berädd att rösta på det parti som går till val på att skrota FRA lagen helt, oavsett om detta parti stämmer överens med mina övriga åsikter eller ej. Demokratin och rätten att kunna tycka och tänka hur man vill, utan att det registreras eller övervakas, är viktigare än allt annat. Höj skatten! Sänk min lön, se om jag bryr mig! Men bevara mina mänskliga rättigheter.  



"Åh nej, inte ett till genusinlägg..."

Inget ont om mitt jobb på klädaffärens herravdelning, jag älskar mitt jobb och trivs med det mesta, men en sak är jäkligt orättvist. Tjejerna måste ha svart t-shirt till sin svarta kostym medan killarna har skjorta och smal slips. För det första undrar jag, hur snyggt är det på en skala med t-shirt till kostym, egentligen? Ett år var den randig och så urringad att många av tjejerna valde att ha ett linne under för att skyla sig något, ett år hade den lacktryck (classy?) och idag har den ett diskret tryck i strass (tack, äntligen!). Egentligen är det inget fel på t-shirten som den ser ut idag. Däremot är den enkel och riktigt tråkig att ha på sig.

Killarna däremot är så stiliga. Snygga, välstrukna skjortor, som visserligen tar sin lilla tid att få till men det ser bra och representativt ut. Av nyfikenhet frågar jag en av cheferna om inte vi tjejer borde kunna välja att ha likadana skjortor som killarna om vi ville. Jag jobbar på herravdelningen och tror att den mer androgyna stilen skulle passa bra in på avdelningen. När jag jobbade med herrkläder på ett annat företag där tjejerna fick klä sig som de ville hade jag alltid kostym, skjorta och smal slips. Svaret från chefen blev givetvis ett "nej". Med motiveringen att "då skulle ju killarna också kunna välja att ha t-shirt, det skulle bli blandat". 

Och? Okej, jag tänker inte bli tokinspirerad 70-talet då man levde i kollektiv och var förbannade på samhället och hade ett "tvärtom"-samhälle som ideal. Varenda kvinniska förstår ju att dam inte kan prata tvärtomspråk med världen. Jag fattar ju poängen, det ska se snyggt och enhetligt ut. Pojkarna i blått och flickorna i rosa. Då vet man vem som är vem och vad som är vad och folk slipper bli förvirrade. Är det bara jag som tycker att människor i det här samhället blir förvirrade och upprörda alldeles för lätt? För allt som inte är könsbestämt, vitt, vanilj och heteronormativt är överhuvudtaget jäkligt läskigt i Anna och Anders Svenssons ögon. Men nu behöver vi inte ens gå så långt. Jag ville ju bara ha en skjorta. Det kommer jag aldrig få och det suger lika hårt som mitt pubertala språkbruk när jag är arg.  

Nej, jag vill kunna välja om jag vill ha killarnas eller tjejernas uniform. Vill man ha snyggt och enhetligt får man köra en unisexvariant tycker jag. Det finns ingen anledning att göra skillnad. Annars borde även grabbarna helt klart få ha tjejernas uniform om de så önskar. Det kanske rent av skulle ge dem lite perspektiv. Det sägs ju att man aldrig ska döma någon innan man gått en mil i dennes skor. Samma sak kanske gäller t-shirtar? Det kommer vi aldrig få veta. Kalle har blått och Lisa har rosa. Det blir bra, blått och rosa, det blir bra..  

Äntligen!

Nu har den kommit. Jag måste säga att det är sjukt hur lång tid det har tagit, beställde den för två veckor sedan. Barack Obamas andra bok "The Audacity of Hope" har inte översatts till svenska, och jag har inte hittat den i någon bokhandel i Stockholm (har jag missat något?), så jag fick beställa den på nätet. Hans första bok "Dreams From My Father" fängslade mig och jag sträckläste den. Nu kommer jag att läsa hela tiden, överallt.



FRA-lagen måste stoppas!

Imorgon röstas det om förslaget som kan vara början till slutet på våra demokratiska fri-och rättigheter. Imorgon samlas massor av människor som tror på demokratin utanför riksdagshuset klockan 08.00. Jag kommer vara där. Var så säker.

Problemet är inte bara att det står inskrivet i grundlagen att avlyssning och övervakning av medborgare inte får ske (och som bekant ska man ha två omröstningar i riksdagen med ett val mellan för att ändra i grundlagen). När jag hör argument som att "regeringen kommer inte att sitta och läsa dina patetiska kärleksmail", så säger jag bara. Nej, kanske inte denna regering, jag vet inte. Men vad händer om någon kommer till makten som inte står för demokrati? Det handlar inte om patetiska kärleksmail, utan vem jag träffar och när, mina politiska åsikter, mina åsikter överhuvúdtaget,  de ska inte registreras! Rätten att avlyssna oss kan hamna i så fel händer så det är vidrigt åt det. Vi måste stå upp för våra demokratiska rättigheter innan det är för sent. Detta luktar George Orwell och 1984 lång väg. 

Dessutom, "yttre hot"? För det första kan vi inte försvara oss ändå och för det andra finns det förihelvete fler bevis på att USA bombade sina jävla twin towers själva, än det finns för att länderna de attackerar har massförstörelsevapen. Jag köper inte hela hysterin kring Al-Qaida. Så länge du inte petar på getingen så sticker den dig inte. Slappna av förfan.     

Korkade vita män

Halvdäckad i sommarens första dunderförkylning sitter jag hemma i lägenheten, hostandes och nysandes med ett duntäcke upp till hakan. Jag är säkert inne på min 8:e kopp te och snart är det dags att låta vattenkokaren jobba ytterligare. Min taktik är att liksom skölja ut alla bakterier ur kroppen. Fungerar väl sådär. Här sitter jag en tisdagmorgon i min snuviga ensamhet med en enda tanke i huvudet förutom hur krasslig jag känner mig. Nämligen "Michael Moore är ett geni". 

Jag har ägnat morgonen åt att börja läsa hans bok "Korkade vita män", som är minst lika skrämmande som den är underhållande. Denna bok minns jag att min väninna Malin var på mig om att jag skulle läsa redan när den kom ut, men av någon anledning skulle det komma att ta år innan jag väl gjorde det. Är ni precis som jag både trötta på, och rädda för, George W Bush och republikanerna så säger jag bara. LÄS DEN, LÄS DEN, LÄS DEN!

Hans starka och omskakande dokumentärfilmer "Bowling for Columbine", "Fahrenheit 9/11" och "Sicko" ger alla en minst sagt obehaglig inblick i hur det amerikanska systemet fungerar. Aldrig har jag varit så glad att jag inte är amerikan som när jag kommit i kontakt med hans verk. Jag anser att världen har fått styras alldeles för länge av korkade, maktgalna, vita män som Bush. Det är dags för förändring. 

In Obama we trust.    

Kvinnor, gubbar och respekt

I sanning en genialisk idé. När Agnes, a.k.a Hasse, föreslog en "gubbkväll" kunde jag knappast tacka nej. Vi målade mustacher och skägg, hade stora skjortor, slips, drack öl, tittade på fotbolls EM, käkade "manlig" mat och.. läste Slitz. Allt detta förevigat med en engångskamera som inhandlats tillsammans med ovan nämnda herrmagasin på Pressbyrån, iklädd full "gubbmundering". Väl hemma och smuttandes på vår wisky tillsammans med mat, öl och fotboll blev det givna samtalsämnet för kvällen givetvis, feminism. 

När man läser dessa herrtidningar är det lätt att bli mörkrädd. Man tror och hoppas att 70% av artiklarna är ett skämt, å andra sidan kan man aldrig vara säker. I denna tidning går allt, alltid ut på att få ligga så mycket som möjligt. Att ligga är alltid målet före allt annat, åtminstone går det helt klart före intellektuella utmaningar. Intervjuer med tjejer med fotbollar till bröst som sitter precis under halsen på dem, där varannat ord i dialogen är (skratt). Spännande artiklar om hur du är otrogen på smidigast sätt, utan att din flickvän får reda på det, artiklar när utgångspunkten för resonemanget är "monogami är onaturligt för män". Eller vad sägs om arga insändare som tar upp "det stora samhällsproblemet" vi har med mammor som ammar barn offentligt, en man som känner sig "äcklad och kränkt" av detta och som och tagit upp det med en ammande mor på stan hur han i vanliga fall var helt för exponering av bröst i större utsträckning i vardagen, men att hennes inte på långa vägar höll det rätta "estetiska måttet". 

Detta är en kvinna som skulle kunna vara hans egen mor, när han var barn. Hans syster har kanske egna barn? Det är en av de mest naturliga sakerna i världen. Varför denna rädsla för oretusherade kvinnokroppar, vi föder och uppfostrar era barn, klart som fan att vi duger! Våra kroppar förändras, men våra kroppar är oavsett vad ni säger, perfekta. Den riktiga, oretusherade, kvinnokroppen är helt fantastisk. Jag skulle kunna tänka mig att den verkliga målgruppen för detta magasin är lite osäkra, sexuellt oerfarna män i övre tonåren. Unga vuxna män som kanske växt upp utan en stark och trygg manlig förebild som läser och lär sig en kvinnosyn som är skruvad helt åt helvete. 

Jag hoppas innerligt att mina söner får en anvarsfull och kärleksfull far som kommer att vara en bra förebild vad gäller moraliska värderingar. Mina pojkar ska få lära sig vikten av att respektera och uppskatta inte bara sin mor och sina systrar utan alla kvinnor, och lära sig att se alla människors lika värde. Jag vet faktiskt inte vad exakt det är med oss vanliga kvinnor som hotar redaktionen på Slitz och dess läsare. Hur det kommer sig att de inte kan hantera normal intelligensnivå eller normala bröst hos en person av "honkön" (de beskriver oss på det sättet). Det är onekligen svårt att läsa tidningen från pärm till pärm med bibelållen respekt för män. Bilden de ger av oss kvinnor är verkligen under all kritik.

Framförallt frågar jag mig, hur ser männen på sättet de själva framställs i media? Tycker de att det är okej att de framstår som hjärndöda svin som bara dricker sprit och tänker med kuken? Speglar den bilden av män sanningen eller rör det sig om djupt rotade fördomar som får finnas kvar på grund av att herrmagasinens redaktioner består av ett gäng felavlade pubertala neanderthalare? Ni vanliga män därute, varför säger ni inte ifrån? Är det inte dags att förändra även bilden vi har av män? Varför skulle inte en "gubbkväll" lika gärna kunna innehålla diskussioner om resor, litteratur och gott vin? Kan vi inte bara vara män, kvinnor, personer som respekterar varandra och oss själva och för alltid ta död på dessa stereotyper som jag tror och hoppas att vi alla är innerligt trötta på? Jag tror att det är någonting som alla skulle tjäna på i slutändan.    


Varför inte förbjuda gubbmagar som inte följer "estetiska mått" (men som likförbannat flashas i tid och otid) när vi ändå håller på? Nej, bort med kaxiga svin och in med fler bra förebilder för unga män!

Om samhället och ansvar

Det skulle kallas Tredje Riket. Ett samhälle som endast skulle tillhöra den nordeuropeiska befolkningen hade på fullaste allvar utgjort idealet för den samhällsutveckling man ville se i Tyskland under ledning av den brutala diktatorn Adolf Hitler. Planer på ett "idealsamhälle" som inte tillåter oliktänkande, som systematiskt mördar gamla, sjuka, homosexuella, judar och svarta människor kunde lyckligtvis avstyras och miljontals människor fick sätta livet till. Bara ett av de ofattbara folkmord i världen vi känner till som ägt rum i modern tid. Tragiskt nog ett av de få fallen av grova brott mot mänskliga rättigheter som västvärlden inte lyckats blunda för, för visst är det väl så, att ingenting riktigt känns verkligt för oss förrän det står framför vår egen dörr? 


Trots detta tragiska kapitel i vår nutidshistoria var den lantliga idyllen utanför Stockholm där jag växte upp känd för tre saker; dess rika kulturarv, dess underbara ridvägar och dess nynazister. Partiet Sverigedemokraterna, som vuxit upp ur askan av en militant främlingsfientlig rörelse började få ett, om än litet, fäste i den lokala politiken. Rakade huvuden, bomberjackor och kängor sågs hos deras unga och ännu inte röstberättigade anhängare. "Sieg Heil" utropen ungdomarna emellan som vägrade tystna trots skolans desperata försök att förmedla insikt genom böcker, filmer och föreläsningar om nationalsocialismens grova brott. Jag kunde inte se dem som annat än ett hot mot min egen dröm om en värld präglad av rättvisa och jämlikhet och fann deras blotta uppenbarelse vara stötande och motbjudande. Idag ser jag hur ungdomarna från min uppväxt såg nationalsocialismen mer som en ursäkt att slåss och agera ut sin ilska på samhället som svikit dem gång på gång. Istället anser jag att det verkliga hotet mot ett mångkulturellt samhälle inte i första hand kommer ifrån arga ungdomar med en världsbild hämtad från 30- och 40 talet, utan från vanliga människor.


De finns överallt. Ofta medelålders, inte sällan högutbildade, välbetalda, beresta människor med en livserfarenhet som borde tyda på ett visst mått av mognad och visdom. Människor som skyller samhällets alla problem på invandrare. Poliser, åklagare och jurister vars enda möten med människor från exempelvis Afrika eller Mellanöstern sker i samband med att dessa hamnat på fel sida om lagen. Man frågar sig varför så många människor ute i förorten aldrig riktigt lär sig språket, varför så många lever på socialbidrag och varför ungdomarna hamnar i gängbråk. Våldsam kultur, säger dem. Det spekuleras i hemlighet om huruvida det kanske kan vara så att de är lite mindre begåvade eller har lite lägre intelligensnivå än oss. Jag har hört hur ni resonerar. Ni som lär era barn att uttrycka sig politiskt korrekt i sociala sammanhang men som vid middagsbordet hemma eller under en diskussion med era (vita) grannar uttrycker helt andra åsikter än de ni annars utger er för att ha. Hur ni befäster de fördomar som finns, hur ni för dem vidare till era barn och barnbarn.


Vad som verkligen förvånar mig är varför resonemanget så sällan går längre än så. Hur kommer det sig egentligen att vanliga, hyfsat intelligenta och välutbildade människor aldrig frågar sig varför t ex invandrarnas situation ser ut som den gör? Är det möjligt att det är samhällsstrukturen, och inte utomeuropeiska människors moraluppfattning, som brister? Jag kan inte låta bli att tänka tanken att det måste röra sig om någon form av försvarsmekanism. Vi försöker skylla våra egna fel och brister på andra människor så långt det bara går. Innerst inne vet vi att vi misslyckas med integrationspolitiken. Skulle vi sedan trots allt komma så långt att vi börjar ifrågasätta detta, kommer vi ofta fram till det enklaste svar vi kan finna. Det är samhällets fel. Det är politikernas fel. Vi tänker aldrig på att det är vi som är samhället. Vi väljer politikerna, som ju trots allt är samhällsmedborgare som är tillsatta för att representera folket. Hur länge ska vi blunda för att det är oss det är fel på? Kanske måste även vi anpassa oss om vi ska skapa ett samhälle där alla kan leva som jämlikar? Är det kanske det vi är rädda för? 


Det är alltför lätt att lägga skulden på de människor i vårt samhälle som blir mest uppmärksammade. Vi skyller på nynazisterna, de kriminella invandrarna och politikerna trots att vi själva skapat dem. Först när vi på allvar inser att det är vi som bär ansvaret, först då kan de verkliga förändringarna göras. De förändringar som krävs för att vi ska kunna skapa vårt verkliga idealsamhälle. Som det som Adolf Hitler ville skapa, fast nästan helt tvärtom.


Duktiga flickor i männens värld

Jag minns hur insikten kom till mig som ett kraftigt blixtnedslag genom ett våldsamt oväder. Lågor inom mig som, om de släpptes fria, skulle kunna svepa in genom hela landet och förvandla allt som kom i dess väg till en hög av rykande aska. Jag minns ilskan jag bar omkring på som aldrig tycktes lämna min själ. Så frustrerad och rasande som bara en nybliven tonåring kan vara ältade jag dels skrikande, och dels i djupet av mina innersta tankar, min rädsla för att tvingas leva mitt liv som den kvinna jag fötts till att bli. 

Upptäckten av kvinnorollen som ett tveeggat svärd slog mig hårt. Mer och mer för varje dag insåg jag att det jag älskade med allt feminint i världen även var en börda jag förr eller senare, villigt eller motvilligt, skulle komma att tvingas axla. Skönhetens gåva och dess förbannelse. Kraven att vara till lags, vara stark och självständig, vara vacker och älskvärd, vara den Duktiga Flickan, tycktes så svåra att leva upp till. Så många egenskaper krävs av oss bärare av dubbel uppsättning "X" kromosomer. Krav från Männen, Samhället, våra medsystrar men inte minst våra egna krav får oss att genom hela livet försöka slå knut på oss själva. Allt detta i vårt ständiga strävande efter att vara den perfekta hustrun, modern, systern, dottern och väninnan. Krav från olika håll som motsäger varandra och till på köpet är omänskliga om man så bara ser till själva antalet. 

Jag började tydligt inse det som jag redan sett, men som jag aldrig tidigare förstått. Hur pojkar behandlades annorlunda, hur hela deras liv var friare och enklare, hur många unga män som växer upp med att ständigt kunna slingra sig undan ansvar och hur jag i egenskap av Duktiga Flickan skulle ha till uppgift att rätta mig efter dem så länge jag lever. Jag började se att de flesta runt omkring mig, till skillnad från jag själv som haft lyckan att växa upp med en närvarande och kärleksfull far, hade förvånansvärt lite kontakt med sina fäder, om de hade någon alls. Män som lämnat kvinnorna ensamma med gemensamma barn, som dragit iväg på nya äventyr och aldrig kommit tillbaka. Utan skam.

Framtiden såg allt annat än ljus ut. Jag skulle arbeta lika många timmar som min man, få lägre lön, jag skulle ta huvudansvaret för hem och barn, statistiskt sett. En kvinnas lott, förutbestämt innan embryostadiet. Take it or leave it skulle man kunna säga, men hade jag verkligen något val? Fram och tillbaka slets jag mellan en stark längtan att bejaka och släppa fri kvinnan inom mig som törstade efter världens skönhet och kärlek, och min längtan efter att göra revolution och med den eld som nu tänts inom mig bränna smink och behåar på ett rekordstort majbål. Kvinnligt var vackert, svagt och sårbart. En het fantasi eller en ljuv, blommig doft. Jag var ung, förvirrad och jävligt förbannad. 

Medan pojkarna fick uppmärksamhet när de bråkade och förde oväsen led vi flickor i det tysta. Fick magsår av krav och ångest, vi svalt oss själva, vi rispade handlederna blodiga, åt lyckopiller och fick bra betyg. Någonstans där lärde vi oss att hålla masken. Vi lärde oss att fejka både leenden och orgasmer. Vara duktig, vara till lags, vara tacksam. Vi överlevde några år av stormiga känslor och vi växte upp till kvinnor. Med erfarenheterna i backspegeln frågar jag mig, vad hände med oss olyckliga, duktiga och revolutionstörstande flickor? Handlade vår frustration om längtan efter rättvisa och jämställdhet egentligen om osäkerhet i vår roll som blivande kvinnor? Kämpar vi fortfarande, eller kunde vi slutligen finna oss i vår lott? Mest av allt frågar jag mig, vad hände med elden inom mig, elden inom oss? Har den för evigt slocknat eller finns den där fortfarande, gömd i vårt innersta väsen, tills den är redo att vakna till liv och med full kraft sprida sig som en löpeld, bränna ner Patriarkatets fästning och en gång för alla riva den osynliga mur i samhället som hindrar oss ifrån att leva sida vid sida som jämlikar..     


RSS 2.0