Man måste vara läkare för att vara patient
Om ni undrar varför jag inte har gjort ett skit på hela helgen så kan jag tala om att jag drabbats av något så skojigt som benhinneinflammation. Sådant som man får när man har ett jobb när man kutar runt på hårda golv hela dagarna och sedan drar till gymmet efteråt eller går ut och springer. Typ. Har förbannatjävlaasont. Var hos läkare i torsdags som bekräftade att det var benhinneinflammation med "kompartmentsyndrom" och sade att om jag belastar skadan kan skiten "spricka" och de kan tvingas skära upp halva benen på mig. Men han tyckte att jag kanske kunde jobba, om jag tog det försiktigt. Fick antiinflammatorisk medicin hos läkaren och recept.
Var på jobbet dagen efter och hade helvetes ont trots att jag iallafall slapp springa så mycket. Trött och eländig gick jag till apoteket för att upptäcka att läkarjäveln hade blandat ihop mig med en annan patient och skrivit ut medicin för öroninflammation, och nässpray, till min muskelskada. Smart läkare! Då det inte gick att få tag på läkaren hänvisades jag återigen till akuten. Precis vad jag hade lust med en fredagseftermiddag! Not. Kom in till en annan läkare som kollade på skadan, igen. Fick höra att visst var det benhinneinflammation, men inte "kompartmentsyndrom" ("kompartmentsyndrom är ju FAARLIGT, som den finniga läkarkandidaten som ochså var där så fint uttryckte det"), men att jag absolut inte skulle jobba.
Så farligt eller bara obehagligt? Jag sa att det är jävligt svårt för mig som patient att komma till två olika läkare, en säger att skadan är mycket allvarlig men jag eventuellt kan jobba och en säger att den inte är fullt så allvarlig men att jag absolut INTE ska jobba. Om jag går till jobbet med de arbetuppgifter jag har idag kommer det "i bästa fall" skjuta upp läkningsprocessen och i värsta fall skada mig ordentligt så jag måste opereras. Jahapp. Jag som ska börja jobba på gym och visserligen kommer sitta på kontor mycket men kommer att behöva träna varje dag. Tror iallafall att det blir bra att komma bort ett tag från det här dagliga nötandet och kutandet på hårda golv på heltid.
Var på jobbet dagen efter och hade helvetes ont trots att jag iallafall slapp springa så mycket. Trött och eländig gick jag till apoteket för att upptäcka att läkarjäveln hade blandat ihop mig med en annan patient och skrivit ut medicin för öroninflammation, och nässpray, till min muskelskada. Smart läkare! Då det inte gick att få tag på läkaren hänvisades jag återigen till akuten. Precis vad jag hade lust med en fredagseftermiddag! Not. Kom in till en annan läkare som kollade på skadan, igen. Fick höra att visst var det benhinneinflammation, men inte "kompartmentsyndrom" ("kompartmentsyndrom är ju FAARLIGT, som den finniga läkarkandidaten som ochså var där så fint uttryckte det"), men att jag absolut inte skulle jobba.
Så farligt eller bara obehagligt? Jag sa att det är jävligt svårt för mig som patient att komma till två olika läkare, en säger att skadan är mycket allvarlig men jag eventuellt kan jobba och en säger att den inte är fullt så allvarlig men att jag absolut INTE ska jobba. Om jag går till jobbet med de arbetuppgifter jag har idag kommer det "i bästa fall" skjuta upp läkningsprocessen och i värsta fall skada mig ordentligt så jag måste opereras. Jahapp. Jag som ska börja jobba på gym och visserligen kommer sitta på kontor mycket men kommer att behöva träna varje dag. Tror iallafall att det blir bra att komma bort ett tag från det här dagliga nötandet och kutandet på hårda golv på heltid.
Kommentarer
Trackback
