The Marilyn Girl

Det är någonting särskilt med hösten. Jag brukar alltid längta till hösten under de andra årstiderna, trots att jag vet att bristen på solljus varje år gör mig hopplöst deperimerad. Men tiden innan dess är magisk. När löven är rödgula och precis börjat falla från träden. När allt är nytt och tiden är inne för förändring. En nystart, år efter år. Jag har en tendens att alltid förändra mitt liv under september. Sedan finner jag alltid kärleken under oktober, vilket givetvis alltid sabbar mitt perfekta nya liv. År ut och år in. Inte i år. När kylan kommer under oktober tänker jag göra som alla normala människor istället och sätta på mig en jävla tröja.

Jag saknar den iskalla morgonluften. Kristallerna av frost på fönsterblecket. Stickade koftor. Tweed, lockigt hår och rött läppstift. Promenader vid vattnet. Varma grytor och soppor till middag och hemmagjord äppelpaj med riktiga svenska äpplen. Igår kom regnet men idag skiner solen likförbannat. Idag ska jag ut och rida i cowboyjeans och t-shirt, eftersom det ännu är för varmt för att rida ut i tjusig Kyra K outfit med tweedkavaj till á lá 65 årig engelsk kärring. Åt helvete med sommaren, jag har fått nog av regn och insekter och turister i Stockholm. I höst mina vänner bjuder jag på min underbara kantarellsoppa med sherry i, sedan tänder vi ljus i fönstret och diskuterar politik och feminism tills blodet i ådrorna kokar av ilska. Det vill säga om ni vågar komma till min del av stan, när mörkret faller och höstvindarna viner i trädtopparna.