Barn- en statussymbol?

Min mamma skäms över mig. Eller ja, åtminstone litegrann. Hon erkänner att hon inte gärna nämner för vänner och arbetskamrater vad jag sysslar med om dagarna. Det är svårt förstås, alla frågar ju. Vill veta hur det går, vad jag gör, om jag pluggar. Att jag jobbar heltid som säljare på Zara måste förstås vara ganska skämmigt. "Båda dina föräldrar är akademiker, Mika, du måste studera, det är din skyldighet". Jag har ett hederligt arbete på heltid, jag betalar skatt och bidrar till samhället som alla andra. Det räcker inte, jag föddes som dotter till två jurister. Det är min skyldighet att nå upp till samma status eller högre. Tanken fick mig att fundera på vems liv vi egentligen lever. Är de drömmar vi ständigt försöker uppnå våra egna, eller våra föräldrars?

Redan när vi föds är våra liv en tävling där våra föräldrar agerar såväl domare som åskådare, och då och då hjälper de till att sopa banan för oss. Från våra första steg är vi kritiskt granskade. Vilket barn är sötast, mest väluppfostrad och vem klarar sig bäst i skolan? Det är så lätt att tro när vi flyttat hemifrån, börjat jobba eller rent av fått egna barn att kraven har upphört. Det är här vi misstar oss. Det har bara börjat. Här hör jag rösterna från en hel generations föräldrar eka i mitt huvud. "Är det inte dags att Emma och Anders skaffar barn snart? De har ju varit tillsammans så länge! Tick, tack.." "Är det inte lite lustigt att Sofia inte träffat den rätte än, hon är ju ändå 34 år snart.." "Jaså..*sarkastiskt* Sven kör buss om dagarna? Där ser man! Ja min Kristian kom nyss in på läkarlinjen".
 
Men vänta nu lite.. Är detta verkligen rättvist? Tänk om Emma och Anders inte KAN få barn? Sofia kanske är lycklig som singel, och Sven kanske trivs på sitt jobb? Kristian kanske inte alls vill bli läkare men känner sig hårt pressad till det av sina föräldrar? Det kanske inte spelar någon roll? För innerst inne, vem skaffar barn för barnens skull? Vi växer inte upp till personer, utan till projekt, för att tillfredsställa våra föräldrars behov av att känna sig lyckade. I dagens välfärdssamhälle behöver vi inte fem, tio ungar för att trygga vår framtid när vi blir gamla. Idag är barnen en statussymbol och våra livs största projekt. Det är dags att inse det en gång för alla. Vi är projekt, precis som våra barn kommer vara. Vi kommer alltid att leva våra liv för att göra någon annan person lycklig.  

Oroa dig inte mamma, jag har hittat min dröm. Jag är inte riktigt redo än men jag hoppas att du en dag kommer kunna vara stolt över den jag vuxit upp till att bli. Jag vill inte arbeta med kläder i hela mitt liv, men om så vore hade jag inte haft det valet. Ändå hoppas jag att jag själv kommer kunna vara lika stolt över mina framtida barn vad de själva än väljer att göra av sina liv, även om jag tvivlar på att det är så enkelt. Föräldrar önskar alltid det bästa för sina barn, och "det bästa" i vår kultur anses vara pengar och status och ja, barnen speglar vår egen framgång. Det enda som finns att göra är att hitta en kompromiss, ett liv som gör både oss själva och våra föräldrar stolta och lyckliga. Precis som Dr Phil säger: "Är inte mamma lycklig, är ingen lycklig".   

 "Projekt Bebis". De vet inte om det än, men deras liv är en tävling. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0