The Marilyn Girl

Sådär plötsligt, utan vidare, nu när jag sitter här och är trött enfter en lång med underbar dag på Stockholm Pride (blir ett inlägg om det sedan) kom jag och tänka på en sak som jag aldrig riktigt har tänkt på förut. Nämligen att jag är riktigt jävla bra. Det känns lustigt, för på något sätt har samhället sagt till oss att det inte är okej att känna så. Allt i livet går kanske inte som man tänkt sig och då är det tänkt att man ska må dåligt över allt som är lite jobbigt och känna sig misslyckad på så många sätt som möjligt. Att må bra i sig själv känns fortfarande förbjudet. Lite tabu. Gör man det ska man inte tala högt om det. Gärna skämta om och dra upp sina svagheter för att bryta isen när man pratar med andra människor.   

Visst måste man kunna ta åt sig av kritik för att kunna förändras men varför är vi så ofta våra egna största kritiker och våra egna värsta fiender? Varför gå runt och trycka ner sig själv i skorna? Gör inte andra människor det så bra ändå? Minns en dag i högstadiet när jag för en gångs skull verkligen kände mig snygg och för en enda gångs skull inte tänkte mörka självdestruktiva tankar. Då får man självklart höra av någon idiot att man "tror att man är snygg och tror att man är något". Ska man gå runt och tänka så om sig själv hela livet? Att man är helt jävla värdelös. Att man inte har rätt att känna att man är något? Jag vägrar leva ett sådant liv. 

Jag är bäst. Jag är Superkvinnan. Det är sant, tänk dig själv, jag är vacker, intelligent, rolig, pålitlig och omtänksam. Jag kan baka och laga god mat, och skriva så att folk faktiskt orkar läsa. Jag är fysiskt och psykiskt stark och är helt klart en av de tuffaste brudarna jag vet. Saker och ting kan gå åt helvete men det fixar sig alltid eftersom jag är helt jävla otrolig och klarar allt. Dessutom är jag även en bra människa som verkligen bryr mig om andra. Jag är tamejfan en superhjälte, jag är till och med övertygad om att jag skulle komma undan med att bära superhjälte-trikåer för att jag är så jävla snygg. Varför skulle jag tycka att någon annan är bäst? Varför vara en biroll i sitt eget liv?

Är ni äcklade nu av mitt för tillfället helt uppblåsta ego? I så fall är ni idioter. Blås upp ert eget ego till den storlek som behövs för att ni inte längre ska orka bry er om vad jag säger och istället är upptagna med att beundra er egen spegelbild. De allra flesta människor behöver det, då och då. Det handlar inte om att börja bli självcentrerad utan om det faktum om att man fakriskt ska tillbringa resten av sitt liv med sig själv och att det blir otroligt mycket lättare om man då och då kan se sig själv i spegeln och faktiskt gilla det man ser. Det är dags och börja tänka i nya banor och låt oss börja med det idag. Alla vinner på det.