Morfar

Morfar har ramlat och brutit benet. Han klarade operationen men är nu mycket sämre, en dag senare. Det är svårt att återhämta sig efter en sådan påfrestning, när man snart är 98 år. De ville att vi alla skulle komma in, till sjukhuset. Det kan vara sista gången jag ser honom.

Jag tittar ut genom fönstret och ser en helt vanlig dag. Solen kikar fram genom en spricka i molnen. Iskalla vindar viner i trädtopparna och marken är helt täckt av snö. Av någon anledning förstår jag inte varför tiden inte bara stannar. Varför inte träden står stilla, trots vinden. Varför inte allt är fruset. Avvaktande. Jag svär att jag just hörde mitt hjärta sluta slå.  

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0