Röstlös och rastlös
Försökte mysa ner mig framför tv:n med en stooor kopp varm hjortronglögg (alkoholfri) och titta på alla specialprogram om det amerikanska valet. Knappt hade jag hunnit sätta mig ner förrän jag drabbades av en akut rastlöshet, en känsla av att det liksom kryper i hela kroppen, en känsla av att jag helst av allt skulle vilja ut och springa, bara för att rensa tankarna en stund. Jag har obehagliga känslor av muskelvärk, halvt inbillad hjärtklappning och allmän stress. En känsla av sprudlande glädje i hela kroppen som då och då byts ut mot ångestknip i magen.
Denna väntan. Denna väntan gör mig galen. Istället ser jag på humorserier och läser bloggar på Hanky. Jag det finns ingenting jag hatar mer än saker som jag inte kan påverka. Detta val betyder så otroligt mycket för mig och många förstår mig inte alls, men det spelar ingen roll egentligen. Vi har alla våra anledningar att tro på saker här i världen. Vi har alla skäl som kanske inte är alltför uppenbara men som för den sakens skull inte kan anses vara mindre viktiga.
Jag är så rädd att republikanerna kommer att fuska till sig segern, i år igen. Jag är så rädd för ytterligare fyra svåra år. Jag är så rädd att det demokratiska partiet kommer att snubbla på mållinjen igen. Samtidigt förutspås det högsta valdeltagandet i USA på över hundra år. Människor vill verkligen se en förändring i amerikansk politik. Sedan var det ju den där drömmen om ett helt jämlikt samhälle, en dröm som med Barack Obama som president skulle kännas lite närmare. Den dagen kanske jag aldrig får uppleva, men att ha fått leva och se den första afroamerikanska presidenten flytta in i vita huset skulle kännas helt fantastiskt.
Idag har USA fått en unik chans att förändra världen. Imorgon blir en dag av obeskrivlig lycka eller obeskrivlig ångest.
Denna väntan. Denna väntan gör mig galen. Istället ser jag på humorserier och läser bloggar på Hanky. Jag det finns ingenting jag hatar mer än saker som jag inte kan påverka. Detta val betyder så otroligt mycket för mig och många förstår mig inte alls, men det spelar ingen roll egentligen. Vi har alla våra anledningar att tro på saker här i världen. Vi har alla skäl som kanske inte är alltför uppenbara men som för den sakens skull inte kan anses vara mindre viktiga.
Jag är så rädd att republikanerna kommer att fuska till sig segern, i år igen. Jag är så rädd för ytterligare fyra svåra år. Jag är så rädd att det demokratiska partiet kommer att snubbla på mållinjen igen. Samtidigt förutspås det högsta valdeltagandet i USA på över hundra år. Människor vill verkligen se en förändring i amerikansk politik. Sedan var det ju den där drömmen om ett helt jämlikt samhälle, en dröm som med Barack Obama som president skulle kännas lite närmare. Den dagen kanske jag aldrig får uppleva, men att ha fått leva och se den första afroamerikanska presidenten flytta in i vita huset skulle kännas helt fantastiskt.
Idag har USA fått en unik chans att förändra världen. Imorgon blir en dag av obeskrivlig lycka eller obeskrivlig ångest.
Kommentarer
Trackback
