Är du också för fin för förorten?
"Usch, nej aldrig, där skulle jag aldrig någonsin kunna bo". Det var svaret jag fick när jag tipsade en bekant om att man kan få en hyreslägenhet i Hässelby på bara tre veckor. Helt lagligt och inga konstigheter. När det står mellan hyrestvåa i Hässelby eller fortsätta bo hemma hos mamma och pappa kände han trots allt att han var för fin för Hässelby. Hellre bo hemma i väntan på bättre tider på bostadsmarknaden. Det finns få saker som stör mig så mycket som den extrema statusfixeringen i samhället och i synnerhet i Stockholm. När det handlar om var man bor blir man dömd av omvärlden på en nanosekund, och det slutar inte där.
Samtidigt har jag en mor som inte vill tala om vad jag gör när någon frågar henne, för att hon tycker att jag är misslyckad. Jag är 21 år gammal och har ett hederligt heltidsjobb, eget kontor, och en lön som snart kommer landa på ca 25 lax per månad. Det är över genomsnittslönen i Sverige idag, tro det eller ej. Jag har en egen lägenhet, visserligen i förorten, men jag tycker att jag klarar mig bra. Hade jag fått välja mellan att flytta hem till föräldrarna och att bo i en etta i Tensta hade jag satt mig på blåa linjen utan att tveka. För den som inte har varit i Tensta kan jag tala om att det är väldigt fint där, vackra omgivningar och mycket grönt med vackra träd och blommor kring lägenhetsbyggnaderna. Det är dessutom säkrare att bo där än i innerstan, sett till risken för att drabbas av våldsbrott.
Jag har full förståelse för den som tycker att det är viktigt att ha en tjusig titel på visitkortet eller för den som gärna vill bo centralt. Det jag avskyr är att det inte är socialt accepterat att tänka utanför lådan i det fallet. Synen på att man inte är värdig som människa om man inte har "rätt" utbildning, "rätt" jobb eller "rätt" bostad. Tvåbarnsmamman Annika som bor i Falun, är 35 år och jobbar på Lindex, vad har hon att skämmas för? Egentligen? Ljuger Annikas mamma om vad hon gör på dagarna eller gläds hon istället år sin familj och sina underbara barnbarn? Hur mår egentligen många människor som är över 35, som inte har barn och satsar på karriären. Som inte hinner hälsa på farmor på åldersomshemmet för att de måste jobba. Som drömmer om en familj men som istället gör vad de förväntas göra, och när den dagen kommer är det redan för sent?
Varför är det ingen som reagerar på vårt sätt att leva? Varför är vi för fina för att bo i Hässelby eller för att gifta oss med en snickare? Varför skäms vi över våra barn om de inte lever som vi förväntar oss? Varför är det så tabu att vara nöjd med något annat än pengar och varför är vår bild av lycka att kunna känna sig finare eller mer värd än andra människor? Idag anser vi att det är onormalt att drömma om en stor familj och normalt att drömma om en stor förmögenhet. Handlar fattigdom verkligen om brist på finansiella resurser eller handlar det istället om att leva under ett ständigt strävande efter status, att blint följa omvärldens krav och försaka sina egna drömmar?
Samtidigt har jag en mor som inte vill tala om vad jag gör när någon frågar henne, för att hon tycker att jag är misslyckad. Jag är 21 år gammal och har ett hederligt heltidsjobb, eget kontor, och en lön som snart kommer landa på ca 25 lax per månad. Det är över genomsnittslönen i Sverige idag, tro det eller ej. Jag har en egen lägenhet, visserligen i förorten, men jag tycker att jag klarar mig bra. Hade jag fått välja mellan att flytta hem till föräldrarna och att bo i en etta i Tensta hade jag satt mig på blåa linjen utan att tveka. För den som inte har varit i Tensta kan jag tala om att det är väldigt fint där, vackra omgivningar och mycket grönt med vackra träd och blommor kring lägenhetsbyggnaderna. Det är dessutom säkrare att bo där än i innerstan, sett till risken för att drabbas av våldsbrott.
Jag har full förståelse för den som tycker att det är viktigt att ha en tjusig titel på visitkortet eller för den som gärna vill bo centralt. Det jag avskyr är att det inte är socialt accepterat att tänka utanför lådan i det fallet. Synen på att man inte är värdig som människa om man inte har "rätt" utbildning, "rätt" jobb eller "rätt" bostad. Tvåbarnsmamman Annika som bor i Falun, är 35 år och jobbar på Lindex, vad har hon att skämmas för? Egentligen? Ljuger Annikas mamma om vad hon gör på dagarna eller gläds hon istället år sin familj och sina underbara barnbarn? Hur mår egentligen många människor som är över 35, som inte har barn och satsar på karriären. Som inte hinner hälsa på farmor på åldersomshemmet för att de måste jobba. Som drömmer om en familj men som istället gör vad de förväntas göra, och när den dagen kommer är det redan för sent?
Varför är det ingen som reagerar på vårt sätt att leva? Varför är vi för fina för att bo i Hässelby eller för att gifta oss med en snickare? Varför skäms vi över våra barn om de inte lever som vi förväntar oss? Varför är det så tabu att vara nöjd med något annat än pengar och varför är vår bild av lycka att kunna känna sig finare eller mer värd än andra människor? Idag anser vi att det är onormalt att drömma om en stor familj och normalt att drömma om en stor förmögenhet. Handlar fattigdom verkligen om brist på finansiella resurser eller handlar det istället om att leva under ett ständigt strävande efter status, att blint följa omvärldens krav och försaka sina egna drömmar?
Kommentarer
Postat av: Sandra
Well said, darling! ;) kram
Trackback
