The Marilyn Girl

Hur vet man när det är dags att bestämma sig för att gå vidare? Låta livet ta nya vägar, bryta upp, göra om och göra rätt och helt enkelt växa upp en gång för alla? Mitt liv har varit så intensivt de närmaste åren. Jag blir matt av bara tanken. Känslan jag bär på just nu är en känsla av att ha gråtit ut alla tårar, öppnat ögonen igen, och äntligen se livet helt klart. Så många gånger har jag gett upp. Jag läste min gamla blogg och insåg plötsligt att jag har inte kommit någon vart i livet. Jag är fortfarande den lilla flickan som blev kallad mammas prinsessa hela sin uppväxt, och som växte upp och aldrig kom över att prinsen som skulle bli hennes bara fanns i sagorna. Flickan som aldrig trodde hon skulle bli hel utan någon vid sin sida, men som i jakt på denna någon förlorade sig själv på vägen. 

Det är därför jag beter mig konstigt. Det är därför jag inte har träffat någon under så lång tid och det är därför jag aldrig går ut. Kanske är det bara en fas men jag känner att jag är klar nu. Jag minns det som igår när min stora kärlek och jag valde ut möbler på IKEA tillsammans. Jag var 17 år och trodde att jag hade hittat personen jag skulle leva med resten av mitt liv. Jag var lycklig men någonting kom ivägen. Jag slängde ut honom och det var det. Jag minns när jag träffade nr 2 och hur han sade att han älskade mig medan han bröt ner, bit för bit. Jag har aldrig kommit över hur mycket han egentligen skadade mig. Personen jag träffade när jag var 20 hade allt jag ville ha. På utsidan. Inombords var han distanserad och svår att komma nära. Men jag älskade hur vi hade olika åsikter om allt och de diskussioner vi hade. Våra olikheter skilde oss åt, och anledningen blev upphovet till mina sömnlösa nätter och en sorg över någonting förlorat som aldrig kommer lämna mig.     

Det jag vill komma till är att mitt liv har varit för beroende av att leta efter den rätta. Jag måste hitta tillbaka till mig själv igen. Nästa gång jag har en relation måste det bli allvar. Jag vill ha en man som älskar mig och en satans massa ungar. Nu, så snart som möjligt, men allt måste vara rätt. Jag kommer inte börja prata med vem som helst, inte dejta bara för att dejta. Det är dags att hitta till sig själv och göra de smarta valen. Leva för min egen skull och låta den rätta komma till mig. Någonstans där ute finns en man som aldrig slutade drömma om att förändra världen. Som precis som jag är halvt inåtvänd och halvt översocial med lite för mycket temperament men ett mycket stort hjärta. Som mixar radikalt nytänkande med en skum moraluppfattning från medeltiden. En komplicerad person som får mig att skratta en regnig måndagmorgon. 

Men jag tänker leva utan att vänta på honom. Fatta mina beslut och hitta tillbaka till mina andra drömmar. Jag kommer ändå alltid ha plats för honom i mitt liv när den dagen kommer. "Män" i allmänhet är jag ointresserad av. Jag sköter mitt och låter berget komma till Mohammed. Nu ska jag börja på ett nytt jobb och allt är nytt och spännande. Jag ska göra klart min lägenhet och ha den där inflyttningsfesten som aldrig blev av. Njuta av att mitt hjärta än så länge är intakt.