Om samhället och ansvar
Det skulle kallas Tredje Riket. Ett samhälle som endast skulle tillhöra den nordeuropeiska befolkningen hade på fullaste allvar utgjort idealet för den samhällsutveckling man ville se i Tyskland under ledning av den brutala diktatorn Adolf Hitler. Planer på ett "idealsamhälle" som inte tillåter oliktänkande, som systematiskt mördar gamla, sjuka, homosexuella, judar och svarta människor kunde lyckligtvis avstyras och miljontals människor fick sätta livet till. Bara ett av de ofattbara folkmord i världen vi känner till som ägt rum i modern tid. Tragiskt nog ett av de få fallen av grova brott mot mänskliga rättigheter som västvärlden inte lyckats blunda för, för visst är det väl så, att ingenting riktigt känns verkligt för oss förrän det står framför vår egen dörr?
Trots detta tragiska kapitel i vår nutidshistoria var den lantliga idyllen utanför Stockholm där jag växte upp känd för tre saker; dess rika kulturarv, dess underbara ridvägar och dess nynazister. Partiet Sverigedemokraterna, som vuxit upp ur askan av en militant främlingsfientlig rörelse började få ett, om än litet, fäste i den lokala politiken. Rakade huvuden, bomberjackor och kängor sågs hos deras unga och ännu inte röstberättigade anhängare. "Sieg Heil" utropen ungdomarna emellan som vägrade tystna trots skolans desperata försök att förmedla insikt genom böcker, filmer och föreläsningar om nationalsocialismens grova brott. Jag kunde inte se dem som annat än ett hot mot min egen dröm om en värld präglad av rättvisa och jämlikhet och fann deras blotta uppenbarelse vara stötande och motbjudande. Idag ser jag hur ungdomarna från min uppväxt såg nationalsocialismen mer som en ursäkt att slåss och agera ut sin ilska på samhället som svikit dem gång på gång. Istället anser jag att det verkliga hotet mot ett mångkulturellt samhälle inte i första hand kommer ifrån arga ungdomar med en världsbild hämtad från 30- och 40 talet, utan från vanliga människor.
De finns överallt. Ofta medelålders, inte sällan högutbildade, välbetalda, beresta människor med en livserfarenhet som borde tyda på ett visst mått av mognad och visdom. Människor som skyller samhällets alla problem på invandrare. Poliser, åklagare och jurister vars enda möten med människor från exempelvis Afrika eller Mellanöstern sker i samband med att dessa hamnat på fel sida om lagen. Man frågar sig varför så många människor ute i förorten aldrig riktigt lär sig språket, varför så många lever på socialbidrag och varför ungdomarna hamnar i gängbråk. Våldsam kultur, säger dem. Det spekuleras i hemlighet om huruvida det kanske kan vara så att de är lite mindre begåvade eller har lite lägre intelligensnivå än oss. Jag har hört hur ni resonerar. Ni som lär era barn att uttrycka sig politiskt korrekt i sociala sammanhang men som vid middagsbordet hemma eller under en diskussion med era (vita) grannar uttrycker helt andra åsikter än de ni annars utger er för att ha. Hur ni befäster de fördomar som finns, hur ni för dem vidare till era barn och barnbarn.
Vad som verkligen förvånar mig är varför resonemanget så sällan går längre än så. Hur kommer det sig egentligen att vanliga, hyfsat intelligenta och välutbildade människor aldrig frågar sig varför t ex invandrarnas situation ser ut som den gör? Är det möjligt att det är samhällsstrukturen, och inte utomeuropeiska människors moraluppfattning, som brister? Jag kan inte låta bli att tänka tanken att det måste röra sig om någon form av försvarsmekanism. Vi försöker skylla våra egna fel och brister på andra människor så långt det bara går. Innerst inne vet vi att vi misslyckas med integrationspolitiken. Skulle vi sedan trots allt komma så långt att vi börjar ifrågasätta detta, kommer vi ofta fram till det enklaste svar vi kan finna. Det är samhällets fel. Det är politikernas fel. Vi tänker aldrig på att det är vi som är samhället. Vi väljer politikerna, som ju trots allt är samhällsmedborgare som är tillsatta för att representera folket. Hur länge ska vi blunda för att det är oss det är fel på? Kanske måste även vi anpassa oss om vi ska skapa ett samhälle där alla kan leva som jämlikar? Är det kanske det vi är rädda för?
Det är alltför lätt att lägga skulden på de människor i vårt samhälle som blir mest uppmärksammade. Vi skyller på nynazisterna, de kriminella invandrarna och politikerna trots att vi själva skapat dem. Först när vi på allvar inser att det är vi som bär ansvaret, först då kan de verkliga förändringarna göras. De förändringar som krävs för att vi ska kunna skapa vårt verkliga idealsamhälle. Som det som Adolf Hitler ville skapa, fast nästan helt tvärtom.
