The Marilyn Girl

Jag minns hur insikten kom till mig som ett kraftigt blixtnedslag genom ett våldsamt oväder. Lågor inom mig som, om de släpptes fria, skulle kunna svepa in genom hela landet och förvandla allt som kom i dess väg till en hög av rykande aska. Jag minns ilskan jag bar omkring på som aldrig tycktes lämna min själ. Så frustrerad och rasande som bara en nybliven tonåring kan vara ältade jag dels skrikande, och dels i djupet av mina innersta tankar, min rädsla för att tvingas leva mitt liv som den kvinna jag fötts till att bli. 

Upptäckten av kvinnorollen som ett tveeggat svärd slog mig hårt. Mer och mer för varje dag insåg jag att det jag älskade med allt feminint i världen även var en börda jag förr eller senare, villigt eller motvilligt, skulle komma att tvingas axla. Skönhetens gåva och dess förbannelse. Kraven att vara till lags, vara stark och självständig, vara vacker och älskvärd, vara den Duktiga Flickan, tycktes så svåra att leva upp till. Så många egenskaper krävs av oss bärare av dubbel uppsättning "X" kromosomer. Krav från Männen, Samhället, våra medsystrar men inte minst våra egna krav får oss att genom hela livet försöka slå knut på oss själva. Allt detta i vårt ständiga strävande efter att vara den perfekta hustrun, modern, systern, dottern och väninnan. Krav från olika håll som motsäger varandra och till på köpet är omänskliga om man så bara ser till själva antalet. 

Jag började tydligt inse det som jag redan sett, men som jag aldrig tidigare förstått. Hur pojkar behandlades annorlunda, hur hela deras liv var friare och enklare, hur många unga män som växer upp med att ständigt kunna slingra sig undan ansvar och hur jag i egenskap av Duktiga Flickan skulle ha till uppgift att rätta mig efter dem så länge jag lever. Jag började se att de flesta runt omkring mig, till skillnad från jag själv som haft lyckan att växa upp med en närvarande och kärleksfull far, hade förvånansvärt lite kontakt med sina fäder, om de hade någon alls. Män som lämnat kvinnorna ensamma med gemensamma barn, som dragit iväg på nya äventyr och aldrig kommit tillbaka. Utan skam.

Framtiden såg allt annat än ljus ut. Jag skulle arbeta lika många timmar som min man, få lägre lön, jag skulle ta huvudansvaret för hem och barn, statistiskt sett. En kvinnas lott, förutbestämt innan embryostadiet. Take it or leave it skulle man kunna säga, men hade jag verkligen något val? Fram och tillbaka slets jag mellan en stark längtan att bejaka och släppa fri kvinnan inom mig som törstade efter världens skönhet och kärlek, och min längtan efter att göra revolution och med den eld som nu tänts inom mig bränna smink och behåar på ett rekordstort majbål. Kvinnligt var vackert, svagt och sårbart. En het fantasi eller en ljuv, blommig doft. Jag var ung, förvirrad och jävligt förbannad. 

Medan pojkarna fick uppmärksamhet när de bråkade och förde oväsen led vi flickor i det tysta. Fick magsår av krav och ångest, vi svalt oss själva, vi rispade handlederna blodiga, åt lyckopiller och fick bra betyg. Någonstans där lärde vi oss att hålla masken. Vi lärde oss att fejka både leenden och orgasmer. Vara duktig, vara till lags, vara tacksam. Vi överlevde några år av stormiga känslor och vi växte upp till kvinnor. Med erfarenheterna i backspegeln frågar jag mig, vad hände med oss olyckliga, duktiga och revolutionstörstande flickor? Handlade vår frustration om längtan efter rättvisa och jämställdhet egentligen om osäkerhet i vår roll som blivande kvinnor? Kämpar vi fortfarande, eller kunde vi slutligen finna oss i vår lott? Mest av allt frågar jag mig, vad hände med elden inom mig, elden inom oss? Har den för evigt slocknat eller finns den där fortfarande, gömd i vårt innersta väsen, tills den är redo att vakna till liv och med full kraft sprida sig som en löpeld, bränna ner Patriarkatets fästning och en gång för alla riva den osynliga mur i samhället som hindrar oss ifrån att leva sida vid sida som jämlikar..