The Marilyn Girl

..varför övertänka saker? Relationer, hur de än ser ut, ska inte vara komplicerade. Finns inget hinder utifrån ditt eget perspektiv, så kanske du bör ge fan i att sätta sig in i all andras sätt att se på det? Vad jag menar är, man lever bara en gång. Hur svårt kan det vara att vara sig själv? Varför leta efter problem som inte finns? Varför inte bara leva som man vill, och se vad som händer? 

Det är en obehaglig känsla, för en person som lever för att skriva, att helt plötsligt sakna ord.  

"Selma" i svt. Äntligen. Det är alldeles, alldeles för lite lesbiskt i svensk tv. Hurra! För ett porträtt av en stark kvinna. Hoppas att Helena Bergström fixar det bara..

 http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/tv/article2272079.ab

Detta år har varit riktigt riktigt hemskt på alla sätt och vis. Nästan ingenting gick rätt år 2008 och det kommer jag alltid att minnas. Utom en sak. Någonting gjordes rätt i världen och det väger upp så otroligt mycket av allt som gick dåligt. Tack vare att så många amerikaner för en gångs skull tänkte en vettig tanke kommer världens mäktigaste man från och med januari att vara en person som är intelligent och som faktiskt kan bidra med positiv förändring. Som kommer anställa andra intelligenta människor för det syftet. Det är så jävla underbart. 

Första julen någonsin utan morfar. Har lagat mat sedan imorse men slutade nyss och gick upp och satte mig vid datorn istället. Så att inte mamma skulle se att jag grät. Vi försöker gå vidare trots allt. Jag antar att högtiderna är värst. 



Julen är för övrigt hyckleriets äckligaste högtid. Jag förstår att man ljuger för barn om att Tomten finns. Sanningen om världen är för fruktansvärd. Det finns ingen god varelse som delar ut presenter åt världens alla barn och gör dem lyckliga under julen. Fattiga barn får inga julklappar. Faktum är att många av dem inte ens har rent vatten, än mindre mat. Alkoholisters barn får stryk och gråter hela julen igenom. Hemlösa spenderar julafton frysandes utomhus mitt i iskalla vintern. I bästa fall rejält alkoholpåverkade och i bästa fall får de sova i någon trappuppgång. 

Ingenting blir bättre under julen. Barn utnyttjas världen över som soldater i väpnade konflikter. Barn säljs fortfarande som sexslavar. Barn dör av svält, varje minut, varje dag. Samtidigt spenderar vi mer pengar än under någon annan högtid. Vi äter oanständiga mängder mat och vi vältrar oss i lyx och överflöd. Samtidigt som vi övertygar våra barn om att julen är barnens högtid och att barn världen över har det lika bra som våra egna.

Men under ytan. Under ytan är det vårt fel. Vi har rubbat världsordningen genom vårt sätt att leva. Andra människor får betala för det, varje dag, medan vi bara blundar. Som alltid. Men vi måste förändra oss för våra barns skull. Alla våra barn. Vi har tamejfan en skyldighet att se till att Tomten blir verklighet för alla barn. Vi vuxna borde för en gångs skull hålla vad vi lovar. 

Ha en god jul. Jag älskar er.

Tänk på UNICEF.       

Snoriga, skrikiga och krävande. Bajsar och kräks gör de också. Ofta, mycket och gärna samtidigt. Vad är det då som gör att man trots det tycker att ungar är helt bedårande små varelser och att hjärtat tycks ta små glädjeskutt varje gång man hör en bebis skratta? Vad är det som gör att man tänker tanken, hur mycket lyckligare man vore om man hade en unge? För att det är meningen med livet, säger några. Men stämmer det verkligen? Alla människor som inte har barn, är deras liv utan mening? Knappast.

Här är en intressant tanke. Hur många människor som skaffar barn, önskar i hemlighet att de inte gjort det? Att de rest jorden runt istället? Pluggat på Harward? Hittat den rätte först? En tanke till, hur många människor har gjort just detta, för att sedan inse att det är för sent för biologiska barn, när de uppfyllt alla andra drömmar? Hur många av dem önskar att de prioriterat annorlunda? För hur dålig timing det än må vara, hur mycket du än tvivlar på att barnets far eller mor är den rätta för dig, kan man verkligen ångra ett barn? 

Nej, jag är inte på smällen. Bara filosofisk och kanske en aning åldersnojig. Är man snart 22 bast, med tanke på hur dagens män är funtade, med tanke på att äktenskapet är en näst intill utdöd instutition undrar man ju om hur man bör prioritera. Tanke på att hitta en karl som kan tänkas tycka om mig inom de närmaste tio åren har jag uteslutit. Med min bittra syn på livet är ju valet spermabank i Danmark, med risk att förlora både jobb (på grund av barn), lägenhet (på grund av brist på jobb) och vänner (på grund av brist på tid). Andra alternativet lär ju vara att göra någonting vettigt av livet och sedan ta livet av sig vid 50 när man inser att inget u-land i världen skulle adoptera bor en unge till en gammal rik svensk nucka med 12 katter. 

Jag förstår inte att jag faktiskt skrev det där sista. "Ta livet av sig vid 50". På grund av att man aldrig fick barn. Hur är det möjligt att det betyder så mycket för oss, att ha små miniatyrversioner av oss själva som kommer växa upp att hata oss och ignorera oss som vuxna? Är det ett biologiskt faktum, indoktrinering från samhället eller ren narcissism? Jag kommer aldrig sluta undra.
 
  Meningen med livet?

   

Imorgon är morfars begravning. Jag har inte förberett mig ett dugg. Vet inte vad jag ska ha på mig, vad jag ska säga framme vid kistan eller hur jag ska tackla sorgen. Döden är alltid svårast för de levande. Det människor fruktar mest är det vi inte känner till. Vi vet att vi alla kommer försvinna en vacker dag. Men var tar vi vägen? Vad händer sedan? Fram tills idag har jag förnekat för mig själv att han är borta. Jag förväntar mig att jag kommer se honom i jul. Någonstans djupt inom mig försöker jag förstå det på ett logiskt plan men jag kan bara inte. Hur kan man förstå att någon är död när man ser honom varje dag? Inte minst i de små sakerna, som sättet min mor blandar en kortlek. Min brors pedantiska sinne för ordning. Mitt häftiga humör. De extrema huskurerna vi hittar på när vi blir det minsta sjuka, som förmodligen gör mer skada än nytta. Kalla mig galen men jag vet att jag har rätt. Han är inte död. Han lever kvar i oss, i alla minnen och i alla historier han brukade berätta. Jag och min bror kommer att berätta om honom för våra barn och barnbarn. Han lever, och kommer kanske alltid att göra det.  

Har känt mig lite förkyld de senaste dagarna. Eller, inte förkyld direkt, men ni vet. Febrig, hängig och ont i halsen. Jag prövade alla huskurer. Te med honung, vitaminer, echinaforce, ännu mer vitaminer. Har varit på jobbet ändå, jag är inte den som stannar hemma för lite halsont och 38 graders feber. Jag är väl lite dum i huvudet. Vaknade av feber i natt. Halsen kändes värre än tidigare. Spottade i handfatet. Blod. Massor av blod. Hela munnen och halsen var fylld med blod och det var det vidrigaste jag varit med om, och det slutade inte.

Åkte in med ambulans till KI mitt i natten. Jag hatar sjukhus och jag hatar sjukhusmiljö. Feta sjuksköterskor (de borde verkligen veta bättre) i foppatofflor. Den fräna doften av handdesinfektionsmedel. Jag hatar när de tar blodtryck och sticker en i fingret. Men det värsta var helt klart att få en slang i näsan med en liten liten kamera på, det gjorde så ont och var så obehagligt och det måste finnas smidigare sätt att kolla i någons hals. 

Inget allvarligt, bara ett blodkärl som spruckit. Det och halsfluss. Igen alltså, det suger verkligen. Men det känns skönt, jag var jätteorolig. Nu käkar jag Kåvepenin, käkar glass och kollar på gamla avsnitt av Scrubs. För att avdramatisera den närmast traumatiska sjukhusupplevelsen.   

Eftersom jag inte har några egna barn att slösa pengar på i jul, väljer jag att använda pengarna till att hjälpa de barn som behöver det mest. Jag har köpt 100 doser mässlingsvaccin, 6 liter högenergimjölk till undernärda barn, ett mygnät med antiinsektsbehandling mot malariamyggor och en fotboll till barnen att leka med. Allt på UNICEF:s hemsida. 

Själv önskar jag mig ett gåvobevis i brevlådan från Tomten, som visar att han också hjälper till att hjälpa utsatta barn. Det är vad jag önskar mig mest i julklapp.

http://www.unicef.se/stod-oss/gavoshop/kategorier/6-alla-gavor

  Jag vet, det är en korkad grej att göra. För handen på hjärtat, vad tjänar det till i det stora hela? Men jag slutade i stort sett dricka Coca Cola när de började lansera Coca Cola Zero. Naturligtvis var det reklamen som fick mig att lacka ur. Reklamen som fick så många människor med mig att höja ögonbrynen så de slog i taket. Jag vet att ni har sett den. Den "manliga" versionen av Cola Light beskrivs i reklamen vara som en läskedryck borde vara, med riktig smak men utan socker. Reklamen visar sedan hur avslutet på ett förhållande "borde vara". När mannen försöker förklara för kvinnan att han vill avsluta relationen visar hon sig förstående inför faktumet att han vill träffa andra kvinnor och ber honom ringa henne "när han vill ha kul". Den uppenbara sexismen var verkligen chockerande. Får man marknadsföra sig på det sättet, år 2008? Nu har domen kommit som vi alla väntat på. Domen som säger att nej, den reklamen accepteras inte.

  Det är fler saker jag reagerat på när det gäller just Coca Colas sätt att marknadsföra sig. Hur man kan ha två sorters läsk, båda från samma märke och båda utan socker, som marknadsförs så olika. Att Cola Light är den "kvinnliga" versionen och Coca Cola Zero är den "manliga" är enkelt att förstå. I den ena reklamen finns glada kvinnor, glitter och en feminin kvinnoröst som berättar att den är fri från kalorier. I den andra åker tuffa män på motorcyklar, det förekommer eld, ormar och reklamrösten är extremt maskulin. Lever vi verkligen i ett samhälle där till och med det vi äter och dricker ska könsbestämmas? Är det inte illa nog att vi klär pojkar i blått och flickor i rosa? Att pojkarna får leksaksbilar och flickorna en leksaksspis? Samtidigt visar reklamen hur samhället verkligen ser ut. Att Coca Cola fälldes var bra, men vi får inte glömma att reklamen må visserligen förstärka könsrollsstereotyperna, men reklamen skapade den inte. Det gjorde samhället, och samhället är vi. Oss. 

  Vi skapar mallar för hur vi ska leva för att det är så vi alltid gjort. Normerna i samhället om hur allt ska vara skapar kontroll och på sätt och vis även trygghet. Vi vet att män är si och att kvinnor är så. Vi behöver aldrig bilda egna uppfattningar om personer vi möter. Trots att det är första gången vi möter en annan person drar vår uppfostran slutsatserna åt oss, mycket utifrån just vederbörandes kön. Med ett kön kommer en sexuell läggning, personliga värderingar och ett sätt att leva. Vi fyller i de tomma fälten innan vi sträckt fram handen för att hälsa och förväntar oss samtidigt ett mjukt, kvinnligt eller ett kraftigt, manligt handslag. Hur viktig är denna kontroll för oss? Skapar den en verklig känsla av trygghet eller bringar den bara bekymmer? Hur många människor är rädda för att de inom sig själva ska hitta en känsla av att vilja följa sitt eget hjärta istället för samhällets normer? Vilka barriärer finns egentligen och vilka bör vi bryta ner, det är frågan.

  Inget samhälle fungerar utan regler, så mycket vet vi. Men vi måste väl kunna enas om att könsrollerna inte längre fyller en funktion i samhället om de någonsin gjort det. Att det bara är något som ger upphov till fördomar och diskriminering. Det är att fängsla människor i den enda del av sin identitet som de inte själva valt. Så kan vi sluta ta saker för givet. På sistone har jag retat mig på människor som ställer frågor som "Har du pojkvän?". För att dra ett dåligt exempel i syfte att visa på hur onödig frågan är; undrar vi om en person har en bil eller inte skulle vi ju knappast fråga "Kör du en Volvo?", även om det nu vore det vanligaste bilmärket. Tänk hur underbart det vore om människor kunde vara sig själva, om vi kunde se individer istället för kön. Inse att alla med samma könsorgan inte är samma personer, och kanske för en gångs skull lära oss något om varandra. Vägen dit är lång och ibland undrar man var vi ska börja. Att sluta efterfråga "Coca Cola med kuk" är ett litet men viktigt steg i rätt riktning.


  

  
 



http://www.expressen.se/1.1389729/ar-coca-colas-reklam-sexistisk