Mika och Mist
Är hon inte underbar?
lilla Misty och jag
lilla Misty och jagTeknikens under- Ronny vs Facebook
Alla som sett serien Lyxfällan vet vad jag pratar om. Människor som totalt har tappat kontrollen på sin ekonomi och drar på sig skuld efter skuld utan att betala och sedan stoppar huvudet i sanden och låtsats som ingenting. Är det synd om dem? Visst. Men när man beställer hem varor från internet för tusentals kronor och hämtar ut dem utan att betala så handlar det ju om ren stöld, eller hur? Banken hinner inte reagera i tid, och sedan söker kronofogden med ljus och lykta. Utan resultat. Hur är det möjligt? I dagens samhälle av internet-exhibitionister finns det ingenting som heter att inte synas. Varenda svensk som lever och andas har idag minst en blogg, och framförallt har de Facebook.
Idag upptäckte jag till min förvåning att en person som stulit varor för tusentals kronor från familjens företag och som jagas av kronofogden för ett trettiotal betalningsärenden finns på Facebook. Där var hon. Livs levande och det tog mig 10 sekunder att hitta henne. Jag vet precis hur hon ser ut och var hon befinner sig, det vill säga när hon inte gömmer sig för myndigheterna. Jag kan inte låta bli att undra vad som hade hänt om scenariet varit ett annat, om mitt namn istället var Ronny från Hells Angels och om jag satt och slipade mitt basebollträ istället för att fila naglarna. Eller laddade ett vapen.
Det är farligt att vara kriminell i dagens samhälle, och det är farligt att ha skulder. Med dagens teknik vet vi alltid hur alla ser ut och var de befinner sig, med eller utan politiskt inkorrekt FRA-lag. Hon hade tur denna gång att jag är en relativt ofarlig person som på sin höjd är riktigt förbannad. Jag kan inga kampsportsknep från Kill Bill och jag känner ingen Ronny från HA. Men alla är inte lika snälla som jag och det är det som är så otäckt. Klantar man till det här i livet gör man nog klokt i att dissa Fejan. För det är alltid någon som ser dig. Det är alltid någon som känner en "Ronny från HA". Han är hög på steroider, stor som ett hus och vet var din brevlåda bor.
Idag upptäckte jag till min förvåning att en person som stulit varor för tusentals kronor från familjens företag och som jagas av kronofogden för ett trettiotal betalningsärenden finns på Facebook. Där var hon. Livs levande och det tog mig 10 sekunder att hitta henne. Jag vet precis hur hon ser ut och var hon befinner sig, det vill säga när hon inte gömmer sig för myndigheterna. Jag kan inte låta bli att undra vad som hade hänt om scenariet varit ett annat, om mitt namn istället var Ronny från Hells Angels och om jag satt och slipade mitt basebollträ istället för att fila naglarna. Eller laddade ett vapen.
Det är farligt att vara kriminell i dagens samhälle, och det är farligt att ha skulder. Med dagens teknik vet vi alltid hur alla ser ut och var de befinner sig, med eller utan politiskt inkorrekt FRA-lag. Hon hade tur denna gång att jag är en relativt ofarlig person som på sin höjd är riktigt förbannad. Jag kan inga kampsportsknep från Kill Bill och jag känner ingen Ronny från HA. Men alla är inte lika snälla som jag och det är det som är så otäckt. Klantar man till det här i livet gör man nog klokt i att dissa Fejan. För det är alltid någon som ser dig. Det är alltid någon som känner en "Ronny från HA". Han är hög på steroider, stor som ett hus och vet var din brevlåda bor.
Mormor+Obama=sant
Min 89-åriga mormor hävdar att Barack Obama är hennes stora idol. Bara en av hundratals anledningar till varför min mormor är coolast i hela världen. Jag hoppas jag blir precis som hon när jag "blir stor", hon är lätt MIN idol i alla fall.
"Vakna Mika, McCain vann!"
Jag är glad. Sådär ettrigt jobbigt glad. Det vet de (typ 3-4 pers) som varit inne på msn såhär dags. Jag är på partyhumör och ingenting kan stoppa mig! Tjohooo!
Sov över hos mina föräldrar i natt, försökte följa valet från början men somnade framför tv:n. Ett tag ledde McCain, ett tag ledde Obama. Väcktes tidigt, tidigt av min mor som hittade mig på soffan. "Vakna, McCain vann!" , jag slog upp ögonen och stirrade uppgivet på henne i en sekund innan hon sa "Nej Mika, jag ville bara att du skulle vakna". Det tog två sekunder för mig att inse att de pratade om President Obama på tv:n. Älskar min mors härliga humor så tidigt på morgonen.
bild från expressen
Sov över hos mina föräldrar i natt, försökte följa valet från början men somnade framför tv:n. Ett tag ledde McCain, ett tag ledde Obama. Väcktes tidigt, tidigt av min mor som hittade mig på soffan. "Vakna, McCain vann!" , jag slog upp ögonen och stirrade uppgivet på henne i en sekund innan hon sa "Nej Mika, jag ville bara att du skulle vakna". Det tog två sekunder för mig att inse att de pratade om President Obama på tv:n. Älskar min mors härliga humor så tidigt på morgonen.
bild från expressenEtt historiskt ögonblick
Jag är lycklig. Jag är otroligt lättad. Att se nya presidenten Barack Obamas segertal var helt fantastiskt. Jag gråter fortfarande glädjetårar. Amerikanernas röster har räknats och europeernas böner har blivit besvarade. Idag har alla som vågade tro på förändring tillsammans, över en natt, skapat både historia och en ny framtid. Vi har fortfarande en lång väg att gå, men vi har tagit de första stegen mot en bättre värld. Jag hoppas på rättvisa, fred och en bättre framtid för våra barn. Världen behöver ett demokratiskt styre i USA, världen behöver president Barack Obama och vicepresident Joe Biden. Hos så många människor har det i natt tänts ett hopp om en framtid som de knappt vågat drömma om. Förrän i natt. Idag är en ny dag och imorgon är allting möjligt.
God Bless America
God Bless America
Röstlös och rastlös
Försökte mysa ner mig framför tv:n med en stooor kopp varm hjortronglögg (alkoholfri) och titta på alla specialprogram om det amerikanska valet. Knappt hade jag hunnit sätta mig ner förrän jag drabbades av en akut rastlöshet, en känsla av att det liksom kryper i hela kroppen, en känsla av att jag helst av allt skulle vilja ut och springa, bara för att rensa tankarna en stund. Jag har obehagliga känslor av muskelvärk, halvt inbillad hjärtklappning och allmän stress. En känsla av sprudlande glädje i hela kroppen som då och då byts ut mot ångestknip i magen.
Denna väntan. Denna väntan gör mig galen. Istället ser jag på humorserier och läser bloggar på Hanky. Jag det finns ingenting jag hatar mer än saker som jag inte kan påverka. Detta val betyder så otroligt mycket för mig och många förstår mig inte alls, men det spelar ingen roll egentligen. Vi har alla våra anledningar att tro på saker här i världen. Vi har alla skäl som kanske inte är alltför uppenbara men som för den sakens skull inte kan anses vara mindre viktiga.
Jag är så rädd att republikanerna kommer att fuska till sig segern, i år igen. Jag är så rädd för ytterligare fyra svåra år. Jag är så rädd att det demokratiska partiet kommer att snubbla på mållinjen igen. Samtidigt förutspås det högsta valdeltagandet i USA på över hundra år. Människor vill verkligen se en förändring i amerikansk politik. Sedan var det ju den där drömmen om ett helt jämlikt samhälle, en dröm som med Barack Obama som president skulle kännas lite närmare. Den dagen kanske jag aldrig får uppleva, men att ha fått leva och se den första afroamerikanska presidenten flytta in i vita huset skulle kännas helt fantastiskt.
Idag har USA fått en unik chans att förändra världen. Imorgon blir en dag av obeskrivlig lycka eller obeskrivlig ångest.
Denna väntan. Denna väntan gör mig galen. Istället ser jag på humorserier och läser bloggar på Hanky. Jag det finns ingenting jag hatar mer än saker som jag inte kan påverka. Detta val betyder så otroligt mycket för mig och många förstår mig inte alls, men det spelar ingen roll egentligen. Vi har alla våra anledningar att tro på saker här i världen. Vi har alla skäl som kanske inte är alltför uppenbara men som för den sakens skull inte kan anses vara mindre viktiga.
Jag är så rädd att republikanerna kommer att fuska till sig segern, i år igen. Jag är så rädd för ytterligare fyra svåra år. Jag är så rädd att det demokratiska partiet kommer att snubbla på mållinjen igen. Samtidigt förutspås det högsta valdeltagandet i USA på över hundra år. Människor vill verkligen se en förändring i amerikansk politik. Sedan var det ju den där drömmen om ett helt jämlikt samhälle, en dröm som med Barack Obama som president skulle kännas lite närmare. Den dagen kanske jag aldrig får uppleva, men att ha fått leva och se den första afroamerikanska presidenten flytta in i vita huset skulle kännas helt fantastiskt.
Idag har USA fått en unik chans att förändra världen. Imorgon blir en dag av obeskrivlig lycka eller obeskrivlig ångest.
Nervös
http://www.realclearpolitics.com/epolls/2008/president/us/general_election_mccain_vs_obama-225.html
Försöker lugna mig med statistik. Detta val påverkar hela världen, en värld som tycks falla samman från alla håll och kanter. Jag förväntar mig inte att Barack Obama ska ställa allting till rätta, men med honom som president får vi en ny inrikting i världspolitiken, en ansvarsfull ledare som kan ge oss den förändring vi alla önskat så länge. Vi behöver honom, av så många skäl. Vi befinner oss i en situation då vi inte har råd att göra politiska misstag.
Vi ser tillbaka på åtta långa år med Bush-administrationen och vi ser vilka resultat de gett oss. Med McCain och Palin tar USA ytterligare ett steg i en farlig högerriktning. Vi ser en kvinna helt utan utrikespolitiska erfarenheter, en kvinna som går till val på att förneka kvinnor de rättigheter vi i generationer kämpat för, en kvinna som anser att 12 åriga incestoffer ska tvingas föda sina fäders barn för att hon vill att man ska "välja livet". Vems liv?
Denna fruktansvärda människa är bara en hjärtattack från den totala makten. Vi ser på högersidan inskränkta bokstavstolkande Bibelfanatiker som bombar först och ställer frågor sedan. Som hellre satsar på att undersöka eventuella encelliga organismer på andra planeter, än använder resurser till sjukvård och ett socialt skyddsnät för samhällets mest utsatta. De går till val och lovar världen minst fyra år till av krig och elände, i dessa svåra tider.
Om fyra år är jag 25 år, snart 26. Förhoppningsvis har jag redan en egen familj. Barn som jag vill ska växa upp under tider av fred, välstånd och hopp inför framtiden. I en värld som bara blir bättre för varje dag som går. Jag har hört sägas att USA:s president är världens mäktigaste person, kanske stämmer det inte riktigt, men visst ligger det ändå ett visst mått av sanning i det. En person med så mycket makt som en amerikansk president har bör vara en person som försöker göra det han eller hon kan för att skapa stabilitet både inom det egna landet och utrikespolitiskt.
Undersökningar visar att de mest välutbildade väljarna stödjer Obama, jag tror inte att det är ett sammanträffande. För mig skulle en demokratisk regering i USA betyda hopp, och det är något jag vet att jag delar med många miljoner människor. Så mycket hopp, för så många människor, av olika bakgrund som nu står enade i det gemensamma syftet att förändra världen till det bättre. Barack Obama personifierar den kampen. Att skapa framtid och historia på samma gång.
Försöker lugna mig med statistik. Detta val påverkar hela världen, en värld som tycks falla samman från alla håll och kanter. Jag förväntar mig inte att Barack Obama ska ställa allting till rätta, men med honom som president får vi en ny inrikting i världspolitiken, en ansvarsfull ledare som kan ge oss den förändring vi alla önskat så länge. Vi behöver honom, av så många skäl. Vi befinner oss i en situation då vi inte har råd att göra politiska misstag.
Vi ser tillbaka på åtta långa år med Bush-administrationen och vi ser vilka resultat de gett oss. Med McCain och Palin tar USA ytterligare ett steg i en farlig högerriktning. Vi ser en kvinna helt utan utrikespolitiska erfarenheter, en kvinna som går till val på att förneka kvinnor de rättigheter vi i generationer kämpat för, en kvinna som anser att 12 åriga incestoffer ska tvingas föda sina fäders barn för att hon vill att man ska "välja livet". Vems liv?
Denna fruktansvärda människa är bara en hjärtattack från den totala makten. Vi ser på högersidan inskränkta bokstavstolkande Bibelfanatiker som bombar först och ställer frågor sedan. Som hellre satsar på att undersöka eventuella encelliga organismer på andra planeter, än använder resurser till sjukvård och ett socialt skyddsnät för samhällets mest utsatta. De går till val och lovar världen minst fyra år till av krig och elände, i dessa svåra tider.
Om fyra år är jag 25 år, snart 26. Förhoppningsvis har jag redan en egen familj. Barn som jag vill ska växa upp under tider av fred, välstånd och hopp inför framtiden. I en värld som bara blir bättre för varje dag som går. Jag har hört sägas att USA:s president är världens mäktigaste person, kanske stämmer det inte riktigt, men visst ligger det ändå ett visst mått av sanning i det. En person med så mycket makt som en amerikansk president har bör vara en person som försöker göra det han eller hon kan för att skapa stabilitet både inom det egna landet och utrikespolitiskt.
Undersökningar visar att de mest välutbildade väljarna stödjer Obama, jag tror inte att det är ett sammanträffande. För mig skulle en demokratisk regering i USA betyda hopp, och det är något jag vet att jag delar med många miljoner människor. Så mycket hopp, för så många människor, av olika bakgrund som nu står enade i det gemensamma syftet att förändra världen till det bättre. Barack Obama personifierar den kampen. Att skapa framtid och historia på samma gång.
Imorgon
March 18, 2008
Transcript
Barack Obama's Speech on Race
The following is the text as prepared for delivery of Senator Barack Obama's speech on race in Philadelphia, as provided by his presidential campaign.
"We the people, in order to form a more perfect union."
Two hundred and twenty one years ago, in a hall that still stands across the street, a group of men gathered and, with these simple words, launched America's improbable experiment in democracy. Farmers and scholars; statesmen and patriots who had traveled across an ocean to escape tyranny and persecution finally made real their declaration of independence at a Philadelphia convention that lasted through the spring of 1787.
The document they produced was eventually signed but ultimately unfinished. It was stained by this nation's original sin of slavery, a question that divided the colonies and brought the convention to a stalemate until the founders chose to allow the slave trade to continue for at least twenty more years, and to leave any final resolution to future generations.
Of course, the answer to the slavery question was already embedded within our Constitution - a Constitution that had at is very core the ideal of equal citizenship under the law; a Constitution that promised its people liberty, and justice, and a union that could be and should be perfected over time.
And yet words on a parchment would not be enough to deliver slaves from bondage, or provide men and women of every color and creed their full rights and obligations as citizens of the United States. What would be needed were Americans in successive generations who were willing to do their part - through protests and struggle, on the streets and in the courts, through a civil war and civil disobedience and always at great risk - to narrow that gap between the promise of our ideals and the reality of their time.
This was one of the tasks we set forth at the beginning of this campaign - to continue the long march of those who came before us, a march for a more just, more equal, more free, more caring and more prosperous America. I chose to run for the presidency at this moment in history because I believe deeply that we cannot solve the challenges of our time unless we solve them together - unless we perfect our union by understanding that we may have different stories, but we hold common hopes; that we may not look the same and we may not have come from the same place, but we all want to move in the same direction - towards a better future for of children and our grandchildren.
This belief comes from my unyielding faith in the decency and generosity of the American people. But it also comes from my own American story.
I am the son of a black man from Kenya and a white woman from Kansas. I was raised with the help of a white grandfather who survived a Depression to serve in Patton's Army during World War II and a white grandmother who worked on a bomber assembly line at Fort Leavenworth while he was overseas. I've gone to some of the best schools in America and lived in one of the world's poorest nations. I am married to a black American who carries within her the blood of slaves and slaveowners - an inheritance we pass on to our two precious daughters. I have brothers, sisters, nieces, nephews, uncles and cousins, of every race and every hue, scattered across three continents, and for as long as I live, I will never forget that in no other country on Earth is my story even possible.
It's a story that hasn't made me the most conventional candidate. But it is a story that has seared into my genetic makeup the idea that this nation is more than the sum of its parts - that out of many, we are truly one.
Throughout the first year of this campaign, against all predictions to the contrary, we saw how hungry the American people were for this message of unity. Despite the temptation to view my candidacy through a purely racial lens, we won commanding victories in states with some of the whitest populations in the country. In South Carolina, where the Confederate Flag still flies, we built a powerful coalition of African Americans and white Americans.
This is not to say that race has not been an issue in the campaign. At various stages in the campaign, some commentators have deemed me either "too black" or "not black enough." We saw racial tensions bubble to the surface during the week before the South Carolina primary. The press has scoured every exit poll for the latest evidence of racial polarization, not just in terms of white and black, but black and brown as well.
And yet, it has only been in the last couple of weeks that the discussion of race in this campaign has taken a particularly divisive turn.
On one end of the spectrum, we've heard the implication that my candidacy is somehow an exercise in affirmative action; that it's based solely on the desire of wide-eyed liberals to purchase racial reconciliation on the cheap. On the other end, we've heard my former pastor, Reverend Jeremiah Wright, use incendiary language to express views that have the potential not only to widen the racial divide, but views that denigrate both the greatness and the goodness of our nation; that rightly offend white and black alike.
I have already condemned, in unequivocal terms, the statements of Reverend Wright that have caused such controversy. For some, nagging questions remain. Did I know him to be an occasionally fierce critic of American domestic and foreign policy? Of course. Did I ever hear him make remarks that could be considered controversial while I sat in church? Yes. Did I strongly disagree with many of his political views? Absolutely - just as I'm sure many of you have heard remarks from your pastors, priests, or rabbis with which you strongly disagreed.
But the remarks that have caused this recent firestorm weren't simply controversial. They weren't simply a religious leader's effort to speak out against perceived injustice. Instead, they expressed a profoundly distorted view of this country - a view that sees white racism as endemic, and that elevates what is wrong with America above all that we know is right with America; a view that sees the conflicts in the Middle East as rooted primarily in the actions of stalwart allies like Israel, instead of emanating from the perverse and hateful ideologies of radical Islam.
As such, Reverend Wright's comments were not only wrong but divisive, divisive at a time when we need unity; racially charged at a time when we need to come together to solve a set of monumental problems - two wars, a terrorist threat, a falling economy, a chronic health care crisis and potentially devastating climate change; problems that are neither black or white or Latino or Asian, but rather problems that confront us all.
Given my background, my politics, and my professed values and ideals, there will no doubt be those for whom my statements of condemnation are not enough. Why associate myself with Reverend Wright in the first place, they may ask? Why not join another church? And I confess that if all that I knew of Reverend Wright were the snippets of those sermons that have run in an endless loop on the television and You Tube, or if Trinity United Church of Christ conformed to the caricatures being peddled by some commentators, there is no doubt that I would react in much the same way
But the truth is, that isn't all that I know of the man. The man I met more than twenty years ago is a man who helped introduce me to my Christian faith, a man who spoke to me about our obligations to love one another; to care for the sick and lift up the poor. He is a man who served his country as a U.S. Marine; who has studied and lectured at some of the finest universities and seminaries in the country, and who for over thirty years led a church that serves the community by doing God's work here on Earth - by housing the homeless, ministering to the needy, providing day care services and scholarships and prison ministries, and reaching out to those suffering from HIV/AIDS.
In my first book, Dreams From My Father, I described the experience of my first service at Trinity:
"People began to shout, to rise from their seats and clap and cry out, a forceful wind carrying the reverend's voice up into the rafters....And in that single note - hope! - I heard something else; at the foot of that cross, inside the thousands of churches across the city, I imagined the stories of ordinary black people merging with the stories of David and Goliath, Moses and Pharaoh, the Christians in the lion's den, Ezekiel's field of dry bones. Those stories - of survival, and freedom, and hope - became our story, my story; the blood that had spilled was our blood, the tears our tears; until this black church, on this bright day, seemed once more a vessel carrying the story of a people into future generations and into a larger world. Our trials and triumphs became at once unique and universal, black and more than black; in chronicling our journey, the stories and songs gave us a means to reclaim memories that we didn't need to feel shame about...memories that all people might study and cherish - and with which we could start to rebuild."
That has been my experience at Trinity. Like other predominantly black churches across the country, Trinity embodies the black community in its entirety - the doctor and the welfare mom, the model student and the former gang-banger. Like other black churches, Trinity's services are full of raucous laughter and sometimes bawdy humor. They are full of dancing, clapping, screaming and shouting that may seem jarring to the untrained ear. The church contains in full the kindness and cruelty, the fierce intelligence and the shocking ignorance, the struggles and successes, the love and yes, the bitterness and bias that make up the black experience in America.
And this helps explain, perhaps, my relationship with Reverend Wright. As imperfect as he may be, he has been like family to me. He strengthened my faith, officiated my wedding, and baptized my children. Not once in my conversations with him have I heard him talk about any ethnic group in derogatory terms, or treat whites with whom he interacted with anything but courtesy and respect. He contains within him the contradictions - the good and the bad - of the community that he has served diligently for so many years.
I can no more disown him than I can disown the black community. I can no more disown him than I can my white grandmother - a woman who helped raise me, a woman who sacrificed again and again for me, a woman who loves me as much as she loves anything in this world, but a woman who once confessed her fear of black men who passed by her on the street, and who on more than one occasion has uttered racial or ethnic stereotypes that made me cringe.
These people are a part of me. And they are a part of America, this country that I love.
Some will see this as an attempt to justify or excuse comments that are simply inexcusable. I can assure you it is not. I suppose the politically safe thing would be to move on from this episode and just hope that it fades into the woodwork. We can dismiss Reverend Wright as a crank or a demagogue, just as some have dismissed Geraldine Ferraro, in the aftermath of her recent statements, as harboring some deep-seated racial bias.
But race is an issue that I believe this nation cannot afford to ignore right now. We would be making the same mistake that Reverend Wright made in his offending sermons about America - to simplify and stereotype and amplify the negative to the point that it distorts reality.
The fact is that the comments that have been made and the issues that have surfaced over the last few weeks reflect the complexities of race in this country that we've never really worked through - a part of our union that we have yet to perfect. And if we walk away now, if we simply retreat into our respective corners, we will never be able to come together and solve challenges like health care, or education, or the need to find good jobs for every American.
Understanding this reality requires a reminder of how we arrived at this point. As William Faulkner once wrote, "The past isn't dead and buried. In fact, it isn't even past." We do not need to recite here the history of racial injustice in this country. But we do need to remind ourselves that so many of the disparities that exist in the African-American community today can be directly traced to inequalities passed on from an earlier generation that suffered under the brutal legacy of slavery and Jim Crow.
Segregated schools were, and are, inferior schools; we still haven't fixed them, fifty years after Brown v. Board of Education, and the inferior education they provided, then and now, helps explain the pervasive achievement gap between today's black and white students.
Legalized discrimination - where blacks were prevented, often through violence, from owning property, or loans were not granted to African-American business owners, or black homeowners could not access FHA mortgages, or blacks were excluded from unions, or the police force, or fire departments - meant that black families could not amass any meaningful wealth to bequeath to future generations. That history helps explain the wealth and income gap between black and white, and the concentrated pockets of poverty that persists in so many of today's urban and rural communities.
A lack of economic opportunity among black men, and the shame and frustration that came from not being able to provide for one's family, contributed to the erosion of black families - a problem that welfare policies for many years may have worsened. And the lack of basic services in so many urban black neighborhoods - parks for kids to play in, police walking the beat, regular garbage pick-up and building code enforcement - all helped create a cycle of violence, blight and neglect that continue to haunt us.
This is the reality in which Reverend Wright and other African-Americans of his generation grew up. They came of age in the late fifties and early sixties, a time when segregation was still the law of the land and opportunity was systematically constricted. What's remarkable is not how many failed in the face of discrimination, but rather how many men and women overcame the odds; how many were able to make a way out of no way for those like me who would come after them.
But for all those who scratched and clawed their way to get a piece of the American Dream, there were many who didn't make it - those who were ultimately defeated, in one way or another, by discrimination. That legacy of defeat was passed on to future generations - those young men and increasingly young women who we see standing on street corners or languishing in our prisons, without hope or prospects for the future. Even for those blacks who did make it, questions of race, and racism, continue to define their worldview in fundamental ways. For the men and women of Reverend Wright's generation, the memories of humiliation and doubt and fear have not gone away; nor has the anger and the bitterness of those years. That anger may not get expressed in public, in front of white co-workers or white friends. But it does find voice in the barbershop or around the kitchen table. At times, that anger is exploited by politicians, to gin up votes along racial lines, or to make up for a politician's own failings.
And occasionally it finds voice in the church on Sunday morning, in the pulpit and in the pews. The fact that so many people are surprised to hear that anger in some of Reverend Wright's sermons simply reminds us of the old truism that the most segregated hour in American life occurs on Sunday morning. That anger is not always productive; indeed, all too often it distracts attention from solving real problems; it keeps us from squarely facing our own complicity in our condition, and prevents the African-American community from forging the alliances it needs to bring about real change. But the anger is real; it is powerful; and to simply wish it away, to condemn it without understanding its roots, only serves to widen the chasm of misunderstanding that exists between the races.
In fact, a similar anger exists within segments of the white community. Most working- and middle-class white Americans don't feel that they have been particularly privileged by their race. Their experience is the immigrant experience - as far as they're concerned, no one's handed them anything, they've built it from scratch. They've worked hard all their lives, many times only to see their jobs shipped overseas or their pension dumped after a lifetime of labor. They are anxious about their futures, and feel their dreams slipping away; in an era of stagnant wages and global competition, opportunity comes to be seen as a zero sum game, in which your dreams come at my expense. So when they are told to bus their children to a school across town; when they hear that an African American is getting an advantage in landing a good job or a spot in a good college because of an injustice that they themselves never committed; when they're told that their fears about crime in urban neighborhoods are somehow prejudiced, resentment builds over time.
Like the anger within the black community, these resentments aren't always expressed in polite company. But they have helped shape the political landscape for at least a generation. Anger over welfare and affirmative action helped forge the Reagan Coalition. Politicians routinely exploited fears of crime for their own electoral ends. Talk show hosts and conservative commentators built entire careers unmasking bogus claims of racism while dismissing legitimate discussions of racial injustice and inequality as mere political correctness or reverse racism.
Just as black anger often proved counterproductive, so have these white resentments distracted attention from the real culprits of the middle class squeeze - a corporate culture rife with inside dealing, questionable accounting practices, and short-term greed; a Washington dominated by lobbyists and special interests; economic policies that favor the few over the many. And yet, to wish away the resentments of white Americans, to label them as misguided or even racist, without recognizing they are grounded in legitimate concerns - this too widens the racial divide, and blocks the path to understanding.
This is where we are right now. It's a racial stalemate we've been stuck in for years. Contrary to the claims of some of my critics, black and white, I have never been so naïve as to believe that we can get beyond our racial divisions in a single election cycle, or with a single candidacy - particularly a candidacy as imperfect as my own.
But I have asserted a firm conviction - a conviction rooted in my faith in God and my faith in the American people - that working together we can move beyond some of our old racial wounds, and that in fact we have no choice is we are to continue on the path of a more perfect union.
For the African-American community, that path means embracing the burdens of our past without becoming victims of our past. It means continuing to insist on a full measure of justice in every aspect of American life. But it also means binding our particular grievances - for better health care, and better schools, and better jobs - to the larger aspirations of all Americans -- the white woman struggling to break the glass ceiling, the white man whose been laid off, the immigrant trying to feed his family. And it means taking full responsibility for own lives - by demanding more from our fathers, and spending more time with our children, and reading to them, and teaching them that while they may face challenges and discrimination in their own lives, they must never succumb to despair or cynicism; they must always believe that they can write their own destiny.
Ironically, this quintessentially American - and yes, conservative - notion of self-help found frequent expression in Reverend Wright's sermons. But what my former pastor too often failed to understand is that embarking on a program of self-help also requires a belief that society can change.
The profound mistake of Reverend Wright's sermons is not that he spoke about racism in our society. It's that he spoke as if our society was static; as if no progress has been made; as if this country - a country that has made it possible for one of his own members to run for the highest office in the land and build a coalition of white and black; Latino and Asian, rich and poor, young and old -- is still irrevocably bound to a tragic past. But what we know -- what we have seen - is that America can change. That is true genius of this nation. What we have already achieved gives us hope - the audacity to hope - for what we can and must achieve tomorrow.
In the white community, the path to a more perfect union means acknowledging that what ails the African-American community does not just exist in the minds of black people; that the legacy of discrimination - and current incidents of discrimination, while less overt than in the past - are real and must be addressed. Not just with words, but with deeds - by investing in our schools and our communities; by enforcing our civil rights laws and ensuring fairness in our criminal justice system; by providing this generation with ladders of opportunity that were unavailable for previous generations. It requires all Americans to realize that your dreams do not have to come at the expense of my dreams; that investing in the health, welfare, and education of black and brown and white children will ultimately help all of America prosper.
In the end, then, what is called for is nothing more, and nothing less, than what all the world's great religions demand - that we do unto others as we would have them do unto us. Let us be our brother's keeper, Scripture tells us. Let us be our sister's keeper. Let us find that common stake we all have in one another, and let our politics reflect that spirit as well.
For we have a choice in this country. We can accept a politics that breeds division, and conflict, and cynicism. We can tackle race only as spectacle - as we did in the OJ trial - or in the wake of tragedy, as we did in the aftermath of Katrina - or as fodder for the nightly news. We can play Reverend Wright's sermons on every channel, every day and talk about them from now until the election, and make the only question in this campaign whether or not the American people think that I somehow believe or sympathize with his most offensive words. We can pounce on some gaffe by a Hillary supporter as evidence that she's playing the race card, or we can speculate on whether white men will all flock to John McCain in the general election regardless of his policies.
We can do that.
But if we do, I can tell you that in the next election, we'll be talking about some other distraction. And then another one. And then another one. And nothing will change.
That is one option. Or, at this moment, in this election, we can come together and say, "Not this time." This time we want to talk about the crumbling schools that are stealing the future of black children and white children and Asian children and Hispanic children and Native American children. This time we want to reject the cynicism that tells us that these kids can't learn; that those kids who don't look like us are somebody else's problem. The children of America are not those kids, they are our kids, and we will not let them fall behind in a 21st century economy. Not this time.
This time we want to talk about how the lines in the Emergency Room are filled with whites and blacks and Hispanics who do not have health care; who don't have the power on their own to overcome the special interests in Washington, but who can take them on if we do it together.
This time we want to talk about the shuttered mills that once provided a decent life for men and women of every race, and the homes for sale that once belonged to Americans from every religion, every region, every walk of life. This time we want to talk about the fact that the real problem is not that someone who doesn't look like you might take your job; it's that the corporation you work for will ship it overseas for nothing more than a profit.
This time we want to talk about the men and women of every color and creed who serve together, and fight together, and bleed together under the same proud flag. We want to talk about how to bring them home from a war that never should've been authorized and never should've been waged, and we want to talk about how we'll show our patriotism by caring for them, and their families, and giving them the benefits they have earned.
I would not be running for President if I didn't believe with all my heart that this is what the vast majority of Americans want for this country. This union may never be perfect, but generation after generation has shown that it can always be perfected. And today, whenever I find myself feeling doubtful or cynical about this possibility, what gives me the most hope is the next generation - the young people whose attitudes and beliefs and openness to change have already made history in this election.
There is one story in particularly that I'd like to leave you with today - a story I told when I had the great honor of speaking on Dr. King's birthday at his home church, Ebenezer Baptist, in Atlanta.
There is a young, twenty-three year old white woman named Ashley Baia who organized for our campaign in Florence, South Carolina. She had been working to organize a mostly African-American community since the beginning of this campaign, and one day she was at a roundtable discussion where everyone went around telling their story and why they were there.
And Ashley said that when she was nine years old, her mother got cancer. And because she had to miss days of work, she was let go and lost her health care. They had to file for bankruptcy, and that's when Ashley decided that she had to do something to help her mom.
She knew that food was one of their most expensive costs, and so Ashley convinced her mother that what she really liked and really wanted to eat more than anything else was mustard and relish sandwiches. Because that was the cheapest way to eat.
She did this for a year until her mom got better, and she told everyone at the roundtable that the reason she joined our campaign was so that she could help the millions of other children in the country who want and need to help their parents too.
Now Ashley might have made a different choice. Perhaps somebody told her along the way that the source of her mother's problems were blacks who were on welfare and too lazy to work, or Hispanics who were coming into the country illegally. But she didn't. She sought out allies in her fight against injustice.
Anyway, Ashley finishes her story and then goes around the room and asks everyone else why they're supporting the campaign. They all have different stories and reasons. Many bring up a specific issue. And finally they come to this elderly black man who's been sitting there quietly the entire time. And Ashley asks him why he's there. And he does not bring up a specific issue. He does not say health care or the economy. He does not say education or the war. He does not say that he was there because of Barack Obama. He simply says to everyone in the room, "I am here because of Ashley."
"I'm here because of Ashley." By itself, that single moment of recognition between that young white girl and that old black man is not enough. It is not enough to give health care to the sick, or jobs to the jobless, or education to our children.
But it is where we start. It is where our union grows stronger. And as so many generations have come to realize over the course of the two-hundred and twenty one years since a band of patriots signed that document in Philadelphia, that is where the perfection begins.
Transcript
Barack Obama's Speech on Race
The following is the text as prepared for delivery of Senator Barack Obama's speech on race in Philadelphia, as provided by his presidential campaign.
"We the people, in order to form a more perfect union."
Two hundred and twenty one years ago, in a hall that still stands across the street, a group of men gathered and, with these simple words, launched America's improbable experiment in democracy. Farmers and scholars; statesmen and patriots who had traveled across an ocean to escape tyranny and persecution finally made real their declaration of independence at a Philadelphia convention that lasted through the spring of 1787.
The document they produced was eventually signed but ultimately unfinished. It was stained by this nation's original sin of slavery, a question that divided the colonies and brought the convention to a stalemate until the founders chose to allow the slave trade to continue for at least twenty more years, and to leave any final resolution to future generations.
Of course, the answer to the slavery question was already embedded within our Constitution - a Constitution that had at is very core the ideal of equal citizenship under the law; a Constitution that promised its people liberty, and justice, and a union that could be and should be perfected over time.
And yet words on a parchment would not be enough to deliver slaves from bondage, or provide men and women of every color and creed their full rights and obligations as citizens of the United States. What would be needed were Americans in successive generations who were willing to do their part - through protests and struggle, on the streets and in the courts, through a civil war and civil disobedience and always at great risk - to narrow that gap between the promise of our ideals and the reality of their time.
This was one of the tasks we set forth at the beginning of this campaign - to continue the long march of those who came before us, a march for a more just, more equal, more free, more caring and more prosperous America. I chose to run for the presidency at this moment in history because I believe deeply that we cannot solve the challenges of our time unless we solve them together - unless we perfect our union by understanding that we may have different stories, but we hold common hopes; that we may not look the same and we may not have come from the same place, but we all want to move in the same direction - towards a better future for of children and our grandchildren.
This belief comes from my unyielding faith in the decency and generosity of the American people. But it also comes from my own American story.
I am the son of a black man from Kenya and a white woman from Kansas. I was raised with the help of a white grandfather who survived a Depression to serve in Patton's Army during World War II and a white grandmother who worked on a bomber assembly line at Fort Leavenworth while he was overseas. I've gone to some of the best schools in America and lived in one of the world's poorest nations. I am married to a black American who carries within her the blood of slaves and slaveowners - an inheritance we pass on to our two precious daughters. I have brothers, sisters, nieces, nephews, uncles and cousins, of every race and every hue, scattered across three continents, and for as long as I live, I will never forget that in no other country on Earth is my story even possible.
It's a story that hasn't made me the most conventional candidate. But it is a story that has seared into my genetic makeup the idea that this nation is more than the sum of its parts - that out of many, we are truly one.
Throughout the first year of this campaign, against all predictions to the contrary, we saw how hungry the American people were for this message of unity. Despite the temptation to view my candidacy through a purely racial lens, we won commanding victories in states with some of the whitest populations in the country. In South Carolina, where the Confederate Flag still flies, we built a powerful coalition of African Americans and white Americans.
This is not to say that race has not been an issue in the campaign. At various stages in the campaign, some commentators have deemed me either "too black" or "not black enough." We saw racial tensions bubble to the surface during the week before the South Carolina primary. The press has scoured every exit poll for the latest evidence of racial polarization, not just in terms of white and black, but black and brown as well.
And yet, it has only been in the last couple of weeks that the discussion of race in this campaign has taken a particularly divisive turn.
On one end of the spectrum, we've heard the implication that my candidacy is somehow an exercise in affirmative action; that it's based solely on the desire of wide-eyed liberals to purchase racial reconciliation on the cheap. On the other end, we've heard my former pastor, Reverend Jeremiah Wright, use incendiary language to express views that have the potential not only to widen the racial divide, but views that denigrate both the greatness and the goodness of our nation; that rightly offend white and black alike.
I have already condemned, in unequivocal terms, the statements of Reverend Wright that have caused such controversy. For some, nagging questions remain. Did I know him to be an occasionally fierce critic of American domestic and foreign policy? Of course. Did I ever hear him make remarks that could be considered controversial while I sat in church? Yes. Did I strongly disagree with many of his political views? Absolutely - just as I'm sure many of you have heard remarks from your pastors, priests, or rabbis with which you strongly disagreed.
But the remarks that have caused this recent firestorm weren't simply controversial. They weren't simply a religious leader's effort to speak out against perceived injustice. Instead, they expressed a profoundly distorted view of this country - a view that sees white racism as endemic, and that elevates what is wrong with America above all that we know is right with America; a view that sees the conflicts in the Middle East as rooted primarily in the actions of stalwart allies like Israel, instead of emanating from the perverse and hateful ideologies of radical Islam.
As such, Reverend Wright's comments were not only wrong but divisive, divisive at a time when we need unity; racially charged at a time when we need to come together to solve a set of monumental problems - two wars, a terrorist threat, a falling economy, a chronic health care crisis and potentially devastating climate change; problems that are neither black or white or Latino or Asian, but rather problems that confront us all.
Given my background, my politics, and my professed values and ideals, there will no doubt be those for whom my statements of condemnation are not enough. Why associate myself with Reverend Wright in the first place, they may ask? Why not join another church? And I confess that if all that I knew of Reverend Wright were the snippets of those sermons that have run in an endless loop on the television and You Tube, or if Trinity United Church of Christ conformed to the caricatures being peddled by some commentators, there is no doubt that I would react in much the same way
But the truth is, that isn't all that I know of the man. The man I met more than twenty years ago is a man who helped introduce me to my Christian faith, a man who spoke to me about our obligations to love one another; to care for the sick and lift up the poor. He is a man who served his country as a U.S. Marine; who has studied and lectured at some of the finest universities and seminaries in the country, and who for over thirty years led a church that serves the community by doing God's work here on Earth - by housing the homeless, ministering to the needy, providing day care services and scholarships and prison ministries, and reaching out to those suffering from HIV/AIDS.
In my first book, Dreams From My Father, I described the experience of my first service at Trinity:
"People began to shout, to rise from their seats and clap and cry out, a forceful wind carrying the reverend's voice up into the rafters....And in that single note - hope! - I heard something else; at the foot of that cross, inside the thousands of churches across the city, I imagined the stories of ordinary black people merging with the stories of David and Goliath, Moses and Pharaoh, the Christians in the lion's den, Ezekiel's field of dry bones. Those stories - of survival, and freedom, and hope - became our story, my story; the blood that had spilled was our blood, the tears our tears; until this black church, on this bright day, seemed once more a vessel carrying the story of a people into future generations and into a larger world. Our trials and triumphs became at once unique and universal, black and more than black; in chronicling our journey, the stories and songs gave us a means to reclaim memories that we didn't need to feel shame about...memories that all people might study and cherish - and with which we could start to rebuild."
That has been my experience at Trinity. Like other predominantly black churches across the country, Trinity embodies the black community in its entirety - the doctor and the welfare mom, the model student and the former gang-banger. Like other black churches, Trinity's services are full of raucous laughter and sometimes bawdy humor. They are full of dancing, clapping, screaming and shouting that may seem jarring to the untrained ear. The church contains in full the kindness and cruelty, the fierce intelligence and the shocking ignorance, the struggles and successes, the love and yes, the bitterness and bias that make up the black experience in America.
And this helps explain, perhaps, my relationship with Reverend Wright. As imperfect as he may be, he has been like family to me. He strengthened my faith, officiated my wedding, and baptized my children. Not once in my conversations with him have I heard him talk about any ethnic group in derogatory terms, or treat whites with whom he interacted with anything but courtesy and respect. He contains within him the contradictions - the good and the bad - of the community that he has served diligently for so many years.
I can no more disown him than I can disown the black community. I can no more disown him than I can my white grandmother - a woman who helped raise me, a woman who sacrificed again and again for me, a woman who loves me as much as she loves anything in this world, but a woman who once confessed her fear of black men who passed by her on the street, and who on more than one occasion has uttered racial or ethnic stereotypes that made me cringe.
These people are a part of me. And they are a part of America, this country that I love.
Some will see this as an attempt to justify or excuse comments that are simply inexcusable. I can assure you it is not. I suppose the politically safe thing would be to move on from this episode and just hope that it fades into the woodwork. We can dismiss Reverend Wright as a crank or a demagogue, just as some have dismissed Geraldine Ferraro, in the aftermath of her recent statements, as harboring some deep-seated racial bias.
But race is an issue that I believe this nation cannot afford to ignore right now. We would be making the same mistake that Reverend Wright made in his offending sermons about America - to simplify and stereotype and amplify the negative to the point that it distorts reality.
The fact is that the comments that have been made and the issues that have surfaced over the last few weeks reflect the complexities of race in this country that we've never really worked through - a part of our union that we have yet to perfect. And if we walk away now, if we simply retreat into our respective corners, we will never be able to come together and solve challenges like health care, or education, or the need to find good jobs for every American.
Understanding this reality requires a reminder of how we arrived at this point. As William Faulkner once wrote, "The past isn't dead and buried. In fact, it isn't even past." We do not need to recite here the history of racial injustice in this country. But we do need to remind ourselves that so many of the disparities that exist in the African-American community today can be directly traced to inequalities passed on from an earlier generation that suffered under the brutal legacy of slavery and Jim Crow.
Segregated schools were, and are, inferior schools; we still haven't fixed them, fifty years after Brown v. Board of Education, and the inferior education they provided, then and now, helps explain the pervasive achievement gap between today's black and white students.
Legalized discrimination - where blacks were prevented, often through violence, from owning property, or loans were not granted to African-American business owners, or black homeowners could not access FHA mortgages, or blacks were excluded from unions, or the police force, or fire departments - meant that black families could not amass any meaningful wealth to bequeath to future generations. That history helps explain the wealth and income gap between black and white, and the concentrated pockets of poverty that persists in so many of today's urban and rural communities.
A lack of economic opportunity among black men, and the shame and frustration that came from not being able to provide for one's family, contributed to the erosion of black families - a problem that welfare policies for many years may have worsened. And the lack of basic services in so many urban black neighborhoods - parks for kids to play in, police walking the beat, regular garbage pick-up and building code enforcement - all helped create a cycle of violence, blight and neglect that continue to haunt us.
This is the reality in which Reverend Wright and other African-Americans of his generation grew up. They came of age in the late fifties and early sixties, a time when segregation was still the law of the land and opportunity was systematically constricted. What's remarkable is not how many failed in the face of discrimination, but rather how many men and women overcame the odds; how many were able to make a way out of no way for those like me who would come after them.
But for all those who scratched and clawed their way to get a piece of the American Dream, there were many who didn't make it - those who were ultimately defeated, in one way or another, by discrimination. That legacy of defeat was passed on to future generations - those young men and increasingly young women who we see standing on street corners or languishing in our prisons, without hope or prospects for the future. Even for those blacks who did make it, questions of race, and racism, continue to define their worldview in fundamental ways. For the men and women of Reverend Wright's generation, the memories of humiliation and doubt and fear have not gone away; nor has the anger and the bitterness of those years. That anger may not get expressed in public, in front of white co-workers or white friends. But it does find voice in the barbershop or around the kitchen table. At times, that anger is exploited by politicians, to gin up votes along racial lines, or to make up for a politician's own failings.
And occasionally it finds voice in the church on Sunday morning, in the pulpit and in the pews. The fact that so many people are surprised to hear that anger in some of Reverend Wright's sermons simply reminds us of the old truism that the most segregated hour in American life occurs on Sunday morning. That anger is not always productive; indeed, all too often it distracts attention from solving real problems; it keeps us from squarely facing our own complicity in our condition, and prevents the African-American community from forging the alliances it needs to bring about real change. But the anger is real; it is powerful; and to simply wish it away, to condemn it without understanding its roots, only serves to widen the chasm of misunderstanding that exists between the races.
In fact, a similar anger exists within segments of the white community. Most working- and middle-class white Americans don't feel that they have been particularly privileged by their race. Their experience is the immigrant experience - as far as they're concerned, no one's handed them anything, they've built it from scratch. They've worked hard all their lives, many times only to see their jobs shipped overseas or their pension dumped after a lifetime of labor. They are anxious about their futures, and feel their dreams slipping away; in an era of stagnant wages and global competition, opportunity comes to be seen as a zero sum game, in which your dreams come at my expense. So when they are told to bus their children to a school across town; when they hear that an African American is getting an advantage in landing a good job or a spot in a good college because of an injustice that they themselves never committed; when they're told that their fears about crime in urban neighborhoods are somehow prejudiced, resentment builds over time.
Like the anger within the black community, these resentments aren't always expressed in polite company. But they have helped shape the political landscape for at least a generation. Anger over welfare and affirmative action helped forge the Reagan Coalition. Politicians routinely exploited fears of crime for their own electoral ends. Talk show hosts and conservative commentators built entire careers unmasking bogus claims of racism while dismissing legitimate discussions of racial injustice and inequality as mere political correctness or reverse racism.
Just as black anger often proved counterproductive, so have these white resentments distracted attention from the real culprits of the middle class squeeze - a corporate culture rife with inside dealing, questionable accounting practices, and short-term greed; a Washington dominated by lobbyists and special interests; economic policies that favor the few over the many. And yet, to wish away the resentments of white Americans, to label them as misguided or even racist, without recognizing they are grounded in legitimate concerns - this too widens the racial divide, and blocks the path to understanding.
This is where we are right now. It's a racial stalemate we've been stuck in for years. Contrary to the claims of some of my critics, black and white, I have never been so naïve as to believe that we can get beyond our racial divisions in a single election cycle, or with a single candidacy - particularly a candidacy as imperfect as my own.
But I have asserted a firm conviction - a conviction rooted in my faith in God and my faith in the American people - that working together we can move beyond some of our old racial wounds, and that in fact we have no choice is we are to continue on the path of a more perfect union.
For the African-American community, that path means embracing the burdens of our past without becoming victims of our past. It means continuing to insist on a full measure of justice in every aspect of American life. But it also means binding our particular grievances - for better health care, and better schools, and better jobs - to the larger aspirations of all Americans -- the white woman struggling to break the glass ceiling, the white man whose been laid off, the immigrant trying to feed his family. And it means taking full responsibility for own lives - by demanding more from our fathers, and spending more time with our children, and reading to them, and teaching them that while they may face challenges and discrimination in their own lives, they must never succumb to despair or cynicism; they must always believe that they can write their own destiny.
Ironically, this quintessentially American - and yes, conservative - notion of self-help found frequent expression in Reverend Wright's sermons. But what my former pastor too often failed to understand is that embarking on a program of self-help also requires a belief that society can change.
The profound mistake of Reverend Wright's sermons is not that he spoke about racism in our society. It's that he spoke as if our society was static; as if no progress has been made; as if this country - a country that has made it possible for one of his own members to run for the highest office in the land and build a coalition of white and black; Latino and Asian, rich and poor, young and old -- is still irrevocably bound to a tragic past. But what we know -- what we have seen - is that America can change. That is true genius of this nation. What we have already achieved gives us hope - the audacity to hope - for what we can and must achieve tomorrow.
In the white community, the path to a more perfect union means acknowledging that what ails the African-American community does not just exist in the minds of black people; that the legacy of discrimination - and current incidents of discrimination, while less overt than in the past - are real and must be addressed. Not just with words, but with deeds - by investing in our schools and our communities; by enforcing our civil rights laws and ensuring fairness in our criminal justice system; by providing this generation with ladders of opportunity that were unavailable for previous generations. It requires all Americans to realize that your dreams do not have to come at the expense of my dreams; that investing in the health, welfare, and education of black and brown and white children will ultimately help all of America prosper.
In the end, then, what is called for is nothing more, and nothing less, than what all the world's great religions demand - that we do unto others as we would have them do unto us. Let us be our brother's keeper, Scripture tells us. Let us be our sister's keeper. Let us find that common stake we all have in one another, and let our politics reflect that spirit as well.
For we have a choice in this country. We can accept a politics that breeds division, and conflict, and cynicism. We can tackle race only as spectacle - as we did in the OJ trial - or in the wake of tragedy, as we did in the aftermath of Katrina - or as fodder for the nightly news. We can play Reverend Wright's sermons on every channel, every day and talk about them from now until the election, and make the only question in this campaign whether or not the American people think that I somehow believe or sympathize with his most offensive words. We can pounce on some gaffe by a Hillary supporter as evidence that she's playing the race card, or we can speculate on whether white men will all flock to John McCain in the general election regardless of his policies.
We can do that.
But if we do, I can tell you that in the next election, we'll be talking about some other distraction. And then another one. And then another one. And nothing will change.
That is one option. Or, at this moment, in this election, we can come together and say, "Not this time." This time we want to talk about the crumbling schools that are stealing the future of black children and white children and Asian children and Hispanic children and Native American children. This time we want to reject the cynicism that tells us that these kids can't learn; that those kids who don't look like us are somebody else's problem. The children of America are not those kids, they are our kids, and we will not let them fall behind in a 21st century economy. Not this time.
This time we want to talk about how the lines in the Emergency Room are filled with whites and blacks and Hispanics who do not have health care; who don't have the power on their own to overcome the special interests in Washington, but who can take them on if we do it together.
This time we want to talk about the shuttered mills that once provided a decent life for men and women of every race, and the homes for sale that once belonged to Americans from every religion, every region, every walk of life. This time we want to talk about the fact that the real problem is not that someone who doesn't look like you might take your job; it's that the corporation you work for will ship it overseas for nothing more than a profit.
This time we want to talk about the men and women of every color and creed who serve together, and fight together, and bleed together under the same proud flag. We want to talk about how to bring them home from a war that never should've been authorized and never should've been waged, and we want to talk about how we'll show our patriotism by caring for them, and their families, and giving them the benefits they have earned.
I would not be running for President if I didn't believe with all my heart that this is what the vast majority of Americans want for this country. This union may never be perfect, but generation after generation has shown that it can always be perfected. And today, whenever I find myself feeling doubtful or cynical about this possibility, what gives me the most hope is the next generation - the young people whose attitudes and beliefs and openness to change have already made history in this election.
There is one story in particularly that I'd like to leave you with today - a story I told when I had the great honor of speaking on Dr. King's birthday at his home church, Ebenezer Baptist, in Atlanta.
There is a young, twenty-three year old white woman named Ashley Baia who organized for our campaign in Florence, South Carolina. She had been working to organize a mostly African-American community since the beginning of this campaign, and one day she was at a roundtable discussion where everyone went around telling their story and why they were there.
And Ashley said that when she was nine years old, her mother got cancer. And because she had to miss days of work, she was let go and lost her health care. They had to file for bankruptcy, and that's when Ashley decided that she had to do something to help her mom.
She knew that food was one of their most expensive costs, and so Ashley convinced her mother that what she really liked and really wanted to eat more than anything else was mustard and relish sandwiches. Because that was the cheapest way to eat.
She did this for a year until her mom got better, and she told everyone at the roundtable that the reason she joined our campaign was so that she could help the millions of other children in the country who want and need to help their parents too.
Now Ashley might have made a different choice. Perhaps somebody told her along the way that the source of her mother's problems were blacks who were on welfare and too lazy to work, or Hispanics who were coming into the country illegally. But she didn't. She sought out allies in her fight against injustice.
Anyway, Ashley finishes her story and then goes around the room and asks everyone else why they're supporting the campaign. They all have different stories and reasons. Many bring up a specific issue. And finally they come to this elderly black man who's been sitting there quietly the entire time. And Ashley asks him why he's there. And he does not bring up a specific issue. He does not say health care or the economy. He does not say education or the war. He does not say that he was there because of Barack Obama. He simply says to everyone in the room, "I am here because of Ashley."
"I'm here because of Ashley." By itself, that single moment of recognition between that young white girl and that old black man is not enough. It is not enough to give health care to the sick, or jobs to the jobless, or education to our children.
But it is where we start. It is where our union grows stronger. And as so many generations have come to realize over the course of the two-hundred and twenty one years since a band of patriots signed that document in Philadelphia, that is where the perfection begins.
Saker jag snott från Anjas facebookprofil:
"What if Prince Charming had never showed up?
Would Snow White have slept in that glass coffin forever?
Or would she have eventually woken up, spit out the apple, gotten a job,
a health-care package, and a baby from her local neighbourhood sperm bank?
I couldn't help but wonder: inside every confident, driven single woman,
is there a deliver, fragile princess just waiting to be saved?"
-Carrie Bradshaw Would Snow White have slept in that glass coffin forever?
Or would she have eventually woken up, spit out the apple, gotten a job,
a health-care package, and a baby from her local neighbourhood sperm bank?
I couldn't help but wonder: inside every confident, driven single woman,
is there a deliver, fragile princess just waiting to be saved?"
(bara för att den är så klockren)
Nu är alla välkomna att joina min nya grupp "Stoppa SMI:s avkriminalisering av HIV spridning" på facebook.
HIV/Aids informationskampanj startar NU
Myter som tål att avlivas. Du kan smittas av HIV/aids trots att du:
*är heterosexuell
*är vit
*ligger med vita, heterosexuella människor
*lever i en relation (hört talas om otrohet)
*inte ligger med personer som injicerar droger
Första gången jag själv testade mig minns jag att det var ett jävla tjat. Jag höll på att inleda en ny relation och ville testa mig mot "allt som går att testa sig mot". Man hävdade att jag bara behövde testa mig mot klamydia, men jag ville vara 100% säker att jag inte utsatte min partner för fara. Eftersom jag var svensk och varken hade haft sex utomlands eller med en narkoman skulle jag inte få testa mig. Jag tjatade som bara den och till slut, efter mycket om och men, fick jag testa mig mot "allt", inklusive HIV. Att testa sig må vara läskigt och ångestfyllt men det är en skyldighet man har mot sin partner. Jag var, precis som väntat, helt ren men först då jag VISSTE det med säkerhet och jag slapp oroa mig för att jag smittade någon annan med en dödlig sjukdom. Ärligt talat, vem vill ha det på sitt samvete?
En sådan inskränkt syn hade jag sällan hört talas om. Jag har väl ingen aning om var min tidigare partner har varit, egentligen. Jag känner människor som på allvar hävdar att "nämen jag har ju bara sex med vita, 100% straighta, killar" och att de därför inte kan drabbas. Men vem vet vilka dessa killar haft sex med? Hur många svennekillar åker inte till Thailand varje år och träffar tjejer där, ett land med lika många HIV-smittade som vilket U-land som helst? Eller de kanske bara tar färjan över till Baltikum och har oskyddat fyllesex? De senaste "HIV-männen" det stod om i tidningarna var vita män. Så det är dags att släppa gamla fördomar om vem som är smittad och vem som inte är det. Det är dags att skydda och testa sig OAVSETT vem vi har sex med.
Det finns så oerhört lite information och så mycket fördomar om detta virus så jag planerar en liten informationskampanj här på bloggen framöver, på grund av Smittskyddsinstitutets idiotiska förslag om att avkriminalisera spridning. Håll utkik.
*är heterosexuell
*är vit
*ligger med vita, heterosexuella människor
*lever i en relation (hört talas om otrohet)
*inte ligger med personer som injicerar droger
Första gången jag själv testade mig minns jag att det var ett jävla tjat. Jag höll på att inleda en ny relation och ville testa mig mot "allt som går att testa sig mot". Man hävdade att jag bara behövde testa mig mot klamydia, men jag ville vara 100% säker att jag inte utsatte min partner för fara. Eftersom jag var svensk och varken hade haft sex utomlands eller med en narkoman skulle jag inte få testa mig. Jag tjatade som bara den och till slut, efter mycket om och men, fick jag testa mig mot "allt", inklusive HIV. Att testa sig må vara läskigt och ångestfyllt men det är en skyldighet man har mot sin partner. Jag var, precis som väntat, helt ren men först då jag VISSTE det med säkerhet och jag slapp oroa mig för att jag smittade någon annan med en dödlig sjukdom. Ärligt talat, vem vill ha det på sitt samvete?
En sådan inskränkt syn hade jag sällan hört talas om. Jag har väl ingen aning om var min tidigare partner har varit, egentligen. Jag känner människor som på allvar hävdar att "nämen jag har ju bara sex med vita, 100% straighta, killar" och att de därför inte kan drabbas. Men vem vet vilka dessa killar haft sex med? Hur många svennekillar åker inte till Thailand varje år och träffar tjejer där, ett land med lika många HIV-smittade som vilket U-land som helst? Eller de kanske bara tar färjan över till Baltikum och har oskyddat fyllesex? De senaste "HIV-männen" det stod om i tidningarna var vita män. Så det är dags att släppa gamla fördomar om vem som är smittad och vem som inte är det. Det är dags att skydda och testa sig OAVSETT vem vi har sex med.
Det finns så oerhört lite information och så mycket fördomar om detta virus så jag planerar en liten informationskampanj här på bloggen framöver, på grund av Smittskyddsinstitutets idiotiska förslag om att avkriminalisera spridning. Håll utkik.
Smittskyddsinstitutet vill legalisera avsiktlig spridning av HIV/Aids
Tänkte du dra hem någon från krogen i helgen? Tänk om. Snart blir det lagligt att avsiktligt sprida HIV, människor som trots smittan har oskyddat sex med andra människor kommer inte kunna fällas för något brott. Det blir alltså lagligt att ha sex med hur många man vill, utan att ta hänsyn till sin smitta. "Vi anser numera att spridning av HIV inte bör vara kriminaliserat", säger professor Jan Albert vid SMI till Dagens Medicin. Vidare anser han att Smittskyddslagen är "gammalmodig". Folk borde lära sig att ta ansvar själva om de har sex utan skydd, menar han och förklarar sedan att "dessutom är HIV inte längre livsfarligt eftersom medicinerna är så bra".
Idag kan man dömas till grov misshandel för att sprida viruset. Själv hör jag till dem som helst skulle se en skräpning av lagen, jag anser att spridning av HIV borde som mildast räknas till "grovt vållande till annans död". En epidemi som sprider sig över stora delar av världen, en obotlig sjukdom som utan behandling är direkt livsfarlig. Framtida offer för "HIV-männen" kommer inte kunna skyddas av lagen. Professor Jan Albert tycks ha glömt bort det faktum att det finns människor där ute som avsiktligt vill sprida viruset för att skada andra människor och att dessa personer behöver låsas in och hållas borta ifrån samhället.
Visst har vi alla ett ansvar att skydda oss. Men hur ofta ser vi några "friskhetsintyg" på människor vi har sexuella relationer med. Aldrig. Vi tvingas helt enkelt lita på vår partner. Säger han eller hon att de är testade och rena måste vi lita på det. Dessutom lita på det faktum att skulle denna person trots detta smitta oss med ett dödligt virus, har vi ett visst skydd av lagen. Även om vi aldrig skulle bli av med den svåra sjukdomen. Världen blir mindre och mindre. Människor reser utomlands, flyttar mellan länder och vi har fler sexpartners idag än någonsin tidigare. Vi måste anpassa lagstiftningen till verkligheten. Vi måste kriminalisera spridning av dödliga virus, samtidigt som vi gör vårt bästa för att skydda och testa oss. I de fall då vi inte längre kan lita på våra medmänniskor måste vi kunna lita på lagen.
Jan Albert och hans kollegor på Smittskyddsinstitutet är idioter som vill utmana din och min säkerhet och de måste stoppas precis som vilket dödligt virus som helst.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article3593457.ab
Idag kan man dömas till grov misshandel för att sprida viruset. Själv hör jag till dem som helst skulle se en skräpning av lagen, jag anser att spridning av HIV borde som mildast räknas till "grovt vållande till annans död". En epidemi som sprider sig över stora delar av världen, en obotlig sjukdom som utan behandling är direkt livsfarlig. Framtida offer för "HIV-männen" kommer inte kunna skyddas av lagen. Professor Jan Albert tycks ha glömt bort det faktum att det finns människor där ute som avsiktligt vill sprida viruset för att skada andra människor och att dessa personer behöver låsas in och hållas borta ifrån samhället.
Visst har vi alla ett ansvar att skydda oss. Men hur ofta ser vi några "friskhetsintyg" på människor vi har sexuella relationer med. Aldrig. Vi tvingas helt enkelt lita på vår partner. Säger han eller hon att de är testade och rena måste vi lita på det. Dessutom lita på det faktum att skulle denna person trots detta smitta oss med ett dödligt virus, har vi ett visst skydd av lagen. Även om vi aldrig skulle bli av med den svåra sjukdomen. Världen blir mindre och mindre. Människor reser utomlands, flyttar mellan länder och vi har fler sexpartners idag än någonsin tidigare. Vi måste anpassa lagstiftningen till verkligheten. Vi måste kriminalisera spridning av dödliga virus, samtidigt som vi gör vårt bästa för att skydda och testa oss. I de fall då vi inte längre kan lita på våra medmänniskor måste vi kunna lita på lagen.
Jan Albert och hans kollegor på Smittskyddsinstitutet är idioter som vill utmana din och min säkerhet och de måste stoppas precis som vilket dödligt virus som helst.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article3593457.ab
Rutor för magstarkt för veka män?
Plocka upp vilken tidning som helst så förstår du vad jag menar. Jämt ska det fixas, trimmas och slimmas på våra kroppar så det står härliga till. Vi lever i en värld där utseendefixering inte bara är accepterat, det är någonting självklart. Vi inte bara tillåts, utan förväntas, lägga en förmögenhet på smink eller ha en målvikt med ett BMI på 21, men det slutar inte där. Vad vi förväntar oss från män respektive kvinnor skiljer sig något enormt. Kvinnor ska se ut som tunna, försvarslösa och späda stickor, medan våra manliga vänner kan stoltsera med sexpack på magen och svällande biceps. Klassiska könsstereotyper. Gotta love it?
Jag hade en diskussion med en manlig vän till mig på telefon som blev riktigt intressant. Han hävdar att bland det värsta som finns är att se kvinnor med magrutor och att det är fruktansvärt avtändande med synliga muskler hos kvinnor. Som träningsfreak, och dessutom som den typen av kvinna som aldrig kommer vara den där jättetunna typen, men däremot har busenkelt att bygga muskler, blir jag lite illa till mods kan jag erkänna. Jag har hört detta sägas av så många män, så många gånger, och undrat varför. Ärligt talat har de aldrig en bättre förklaring än "äsch, det finns säkert män som gillar det, men för mig går det bort". Eller som en annan bekant sa en gång "jag vill inte att min flickvän ser ut att vara starkare än jag".
Heureka! Det är kanske där vi har det? Jag har sagt det förut och jag säger det igen, män är förmodligen de varelser på denna jord som har absolut vekast ego, de är så lättskrämda att man blir mörkrädd. Det som skrämmer dem allra mest är starka och självständiga kvinnor. De har ju blivit uppfostrade att vara "beskyddaren". Den stora, starke mannen som kan försvara sin tunna, veka flickvän mot allt ont här i världen. Klart som fan att de blir skrämda av en stark brud med en Mr Rabbit i byrålådan, det är liksom deras mardröm. Att de inte räcker till, att de inte behövs. För smyger sig någon på oss mitt i natten, kan vi nita den jäveln själva istället för att ropa på någon man för att hjälpa oss.
De som säger att muskler på kvinnor ser "manligt" ut har ingen aning om vad de snackar om. För de allra flesta kvinnor är det fysiskt omöjligt att se ut som en bodybuilder utan hjälp av skumma tillskott av olika slag. På vilket sätt ser jag manlig ut med magrutor, om jag fortfarande har bröst, rumpa och höfter? Måste vi tränande kvinnor tänka att vi måste gå upp ett halvt kilo i fett för varje kilo muskler för att inte skrämma bort männen? Eller jag då, som har lätt att bygga muskler. En faktor som är genetisk och som jag inte kan göra något åt, är jag körd nu? Ska jag banta ner mig, sluta träna? Eller också skiter vi i dem och skapar våra egna regler för hur vi ska se ut. Alla kvinnor är olika och det finns inget som heter "idealkroppen", bara massor av fina kroppar med olika förutsättningar. Så ger vi fan i karlarna tills de vuxit upp, blivit män, och lärt sig hantera oss.
Crazy catwoman?
Min katt Misty är lite förkyld. Hon går runt och smånyser, det låter otroligt gulligt! Det har varit underbart att vara hemma hos henne och Cicero. Jag vet inte vad som är grejen med mig och katter, jag har bara alltid tyckt att de är helt fantastiska djur. Jag minns när jag som liten brukade rita katter överallt, och ha massa mjukis-kattdjur, katter, lejon, tigrar, som jag älskade. Bland det första jag frågar en man jag är intresserad av är "är du allergisk mot katter"? Blir svaret ja, är det ingen idé. "Hundmänniska"? Jag är ledsen, jag har absolut ingen förståelse för "hundmänniskor" (själv är jag rädd för hundar och tycker de flesta hundar är äckliga). En man som är "hundmänniska" eller inte tycker om katter skulle jag aldrig kunna inleda en relation med. Själv har jag kattallergi men skulle hellre vara sjuk resten av mitt liv än att leva ett friskt liv utan katter. Är jag knäpp?
Läste någonstans att kvinnor har en tendens att föredra katter, eftersom katters ansikten tydligen har ungefär samma proportioner som ett spädbarns, som vi är "programmerade" att tycka om. Kanske det ligger något i det? Lite intressant är det i alla fall att katter i fornhistorisk mytologi ofta förknippas med kvinnlighet och fruktbarhet (se Freja i nordisk mytologi- förknippades med katter, Bastet i egyptisk mytologi, till exempel), men att katter efter att kristendomen tog över förknippas med det "onda kvinnor", till exempel häxor. Typiskt kristendomen, som från dag 1 försökt motarbeta allt kvinnligt här i världen. Kyrkans envisa kampanjer för att göra oss till häxor istället för gudinnor. Få oss att lyda männen istället för att gå vår egen väg.
De "galna kattkvinnorna" är här för att stanna, vi är självständiga, stolta och vi ger oss inte. Hantera oss varsamt- vi bits!
Läste någonstans att kvinnor har en tendens att föredra katter, eftersom katters ansikten tydligen har ungefär samma proportioner som ett spädbarns, som vi är "programmerade" att tycka om. Kanske det ligger något i det? Lite intressant är det i alla fall att katter i fornhistorisk mytologi ofta förknippas med kvinnlighet och fruktbarhet (se Freja i nordisk mytologi- förknippades med katter, Bastet i egyptisk mytologi, till exempel), men att katter efter att kristendomen tog över förknippas med det "onda kvinnor", till exempel häxor. Typiskt kristendomen, som från dag 1 försökt motarbeta allt kvinnligt här i världen. Kyrkans envisa kampanjer för att göra oss till häxor istället för gudinnor. Få oss att lyda männen istället för att gå vår egen väg.
De "galna kattkvinnorna" är här för att stanna, vi är självständiga, stolta och vi ger oss inte. Hantera oss varsamt- vi bits!
Nedräkning
Valet i USA den 4e november närmar sig med stormsteg. Fan vad nervös jag är. Just med tanke på att valet kommer påverka resten av världen så mycket borde även vi icke-amerikaner kunna rösta.
Tycker att det är bra, och intressant, att republikanen Colin Powell nu väljer att gå ut med att han kommer rösta på Obama. Jag förstår och håller med honom, bland annat om att det republikanska partiet har hamnat åt helvete för långt åt höger.
Och snälla, rädda världen ifrån mardrömmen Sarah Palin som med republikanskt styre vore endast "en hjärtattack från makten"!
Tycker att det är bra, och intressant, att republikanen Colin Powell nu väljer att gå ut med att han kommer rösta på Obama. Jag förstår och håller med honom, bland annat om att det republikanska partiet har hamnat åt helvete för långt åt höger.
Och snälla, rädda världen ifrån mardrömmen Sarah Palin som med republikanskt styre vore endast "en hjärtattack från makten"!
Man måste vara läkare för att vara patient
Om ni undrar varför jag inte har gjort ett skit på hela helgen så kan jag tala om att jag drabbats av något så skojigt som benhinneinflammation. Sådant som man får när man har ett jobb när man kutar runt på hårda golv hela dagarna och sedan drar till gymmet efteråt eller går ut och springer. Typ. Har förbannatjävlaasont. Var hos läkare i torsdags som bekräftade att det var benhinneinflammation med "kompartmentsyndrom" och sade att om jag belastar skadan kan skiten "spricka" och de kan tvingas skära upp halva benen på mig. Men han tyckte att jag kanske kunde jobba, om jag tog det försiktigt. Fick antiinflammatorisk medicin hos läkaren och recept.
Var på jobbet dagen efter och hade helvetes ont trots att jag iallafall slapp springa så mycket. Trött och eländig gick jag till apoteket för att upptäcka att läkarjäveln hade blandat ihop mig med en annan patient och skrivit ut medicin för öroninflammation, och nässpray, till min muskelskada. Smart läkare! Då det inte gick att få tag på läkaren hänvisades jag återigen till akuten. Precis vad jag hade lust med en fredagseftermiddag! Not. Kom in till en annan läkare som kollade på skadan, igen. Fick höra att visst var det benhinneinflammation, men inte "kompartmentsyndrom" ("kompartmentsyndrom är ju FAARLIGT, som den finniga läkarkandidaten som ochså var där så fint uttryckte det"), men att jag absolut inte skulle jobba.
Så farligt eller bara obehagligt? Jag sa att det är jävligt svårt för mig som patient att komma till två olika läkare, en säger att skadan är mycket allvarlig men jag eventuellt kan jobba och en säger att den inte är fullt så allvarlig men att jag absolut INTE ska jobba. Om jag går till jobbet med de arbetuppgifter jag har idag kommer det "i bästa fall" skjuta upp läkningsprocessen och i värsta fall skada mig ordentligt så jag måste opereras. Jahapp. Jag som ska börja jobba på gym och visserligen kommer sitta på kontor mycket men kommer att behöva träna varje dag. Tror iallafall att det blir bra att komma bort ett tag från det här dagliga nötandet och kutandet på hårda golv på heltid.
Var på jobbet dagen efter och hade helvetes ont trots att jag iallafall slapp springa så mycket. Trött och eländig gick jag till apoteket för att upptäcka att läkarjäveln hade blandat ihop mig med en annan patient och skrivit ut medicin för öroninflammation, och nässpray, till min muskelskada. Smart läkare! Då det inte gick att få tag på läkaren hänvisades jag återigen till akuten. Precis vad jag hade lust med en fredagseftermiddag! Not. Kom in till en annan läkare som kollade på skadan, igen. Fick höra att visst var det benhinneinflammation, men inte "kompartmentsyndrom" ("kompartmentsyndrom är ju FAARLIGT, som den finniga läkarkandidaten som ochså var där så fint uttryckte det"), men att jag absolut inte skulle jobba.
Så farligt eller bara obehagligt? Jag sa att det är jävligt svårt för mig som patient att komma till två olika läkare, en säger att skadan är mycket allvarlig men jag eventuellt kan jobba och en säger att den inte är fullt så allvarlig men att jag absolut INTE ska jobba. Om jag går till jobbet med de arbetuppgifter jag har idag kommer det "i bästa fall" skjuta upp läkningsprocessen och i värsta fall skada mig ordentligt så jag måste opereras. Jahapp. Jag som ska börja jobba på gym och visserligen kommer sitta på kontor mycket men kommer att behöva träna varje dag. Tror iallafall att det blir bra att komma bort ett tag från det här dagliga nötandet och kutandet på hårda golv på heltid.
Hennes feta ego
http://www.aftonbladet.se/webbtv/livsstil/wendela/article3538257.ab
Återigen, HUR kan man göra någonting sådant i en värld där människor svälter till döds varje dag. Det är så otroligt egoistiskt att jag blir mörkrädd. Denna kvinna VILL gå upp till 450 kilo bara för att hon vill vara unik, medan andra människor får vara glada åt en dl ris varje dag. Hennes man uppmuntrar detta för att han tänder sexuellt på extremt överviktiga kvinnor. Jag blir så otroligt äcklad av att det finns människor som har råd att äta upp sig flera hundra kilo "på skoj" på grund av en FETISH när så många inte har mat för dagen. Det är så förbannat etiskt fel. Någonting är seriöst åt helvete med världen. Visst, bli hur extremt feta ni vill, se om jag bryr mig, men gör det först när INGEN längre behöver dö av hunger.
Återigen, HUR kan man göra någonting sådant i en värld där människor svälter till döds varje dag. Det är så otroligt egoistiskt att jag blir mörkrädd. Denna kvinna VILL gå upp till 450 kilo bara för att hon vill vara unik, medan andra människor får vara glada åt en dl ris varje dag. Hennes man uppmuntrar detta för att han tänder sexuellt på extremt överviktiga kvinnor. Jag blir så otroligt äcklad av att det finns människor som har råd att äta upp sig flera hundra kilo "på skoj" på grund av en FETISH när så många inte har mat för dagen. Det är så förbannat etiskt fel. Någonting är seriöst åt helvete med världen. Visst, bli hur extremt feta ni vill, se om jag bryr mig, men gör det först när INGEN längre behöver dö av hunger.
Cicero
Katten Cicero ligger och sover i mitt knä. Han sover djupt och är helt bedårande. Jag önskar jag hade en kamera nära till hands, men vill inte väcka honom. Jag älskar verkligen katter, över allt annat, de får mitt hjärta att le. Hur någon kan tycka bättre om hundar är för mig helt ofattbart.
Papa Dee talar ut
Nu väljer "artisten" att tala ut om misshandelsanklagelserna. Lika bra, alla visste ju redan vem han var redan låångt innan rättegången började. Jag tror inte ett skit på att han är oskyldig. Fast det är klart, jag har ju inte ett gott öga till killen heller sedan kvällen på East då han "råkade" spilla min martini i knät på mig efter att jag hade låtsats att han inte visste vem han var (fast det var verkligen skitkul) *skämt*. Hur som helst är det skrämmande, för man vet ju aldrig med människor. "Folkkär" C-kändis eller ond kvinnomisshandlare?
Vad rör sig i huvudet på en man som slår sin flickvän eller fru? Kalla mig gammalmodig men en mans traditionella roll är väl ändå att beskydda sin familj, kvinnor och barn? Att skada någon bara för att man kan, bara för att få makt över någon som är fysiskt svagare än en själv är bara så otroligt vidrigt. Hur kan man göra det? Sedan säger man att kvinnor alltid ska gå vid första slaget, men sedan när är det verkligen så enkelt? Även om han är skyldig har hans fru förmodligen goda skäl att ändå stötta honom. Våld, hot, och hot om våld.
Vad rör sig i huvudet på en man som slår sin flickvän eller fru? Kalla mig gammalmodig men en mans traditionella roll är väl ändå att beskydda sin familj, kvinnor och barn? Att skada någon bara för att man kan, bara för att få makt över någon som är fysiskt svagare än en själv är bara så otroligt vidrigt. Hur kan man göra det? Sedan säger man att kvinnor alltid ska gå vid första slaget, men sedan när är det verkligen så enkelt? Även om han är skyldig har hans fru förmodligen goda skäl att ändå stötta honom. Våld, hot, och hot om våld.
Humor
Drömmer du om att vara bootylicious som Beyoncé? Nu Kan din dröm bli verklighet med nya push-up trosan "Double O", som förutom att lyfta rumpan även lovar att platta till magen! Såhär sexig kommer du se ut:
Mwahahahahahaha!!
Är det bara jag som garvar läppen av mig? Det är bara så roligt, vi lever i ett samhälle där allt ska lyftas, vadderas, plattas och slätas ut utav bara helvete och vi gör precis allt för att korrigera våra komplexområden, allt utom det självklara. Ut och kuta kvinna!! Gör utfall med rotation med viktplatta så lyfter och formar du även den plattaste och hängigaste bakdelen, jag lovar. Hur långt får vi gå i vår lättja? De allra flesta har ju faktiskt förmågan att göra det bästa av det de har.
Annars kan vi ju bara försöka ha en skön inställning. Kroppen kanske inte är perfekt men visst, väljer karlarna att kolla på ens fel och brister så fine, annars finns det ju roligare saker att titta på, eller hur? Jag lovar att de hellre vill ha en brud med hängröv, en en brud med hängröv i freaky push-up trosor.
Mwahahahahahaha!!Är det bara jag som garvar läppen av mig? Det är bara så roligt, vi lever i ett samhälle där allt ska lyftas, vadderas, plattas och slätas ut utav bara helvete och vi gör precis allt för att korrigera våra komplexområden, allt utom det självklara. Ut och kuta kvinna!! Gör utfall med rotation med viktplatta så lyfter och formar du även den plattaste och hängigaste bakdelen, jag lovar. Hur långt får vi gå i vår lättja? De allra flesta har ju faktiskt förmågan att göra det bästa av det de har.
Annars kan vi ju bara försöka ha en skön inställning. Kroppen kanske inte är perfekt men visst, väljer karlarna att kolla på ens fel och brister så fine, annars finns det ju roligare saker att titta på, eller hur? Jag lovar att de hellre vill ha en brud med hängröv, en en brud med hängröv i freaky push-up trosor.
