God Jul
Hyckleriets äckligaste högtid
Första julen någonsin utan morfar. Har lagat mat sedan imorse men slutade nyss och gick upp och satte mig vid datorn istället. Så att inte mamma skulle se att jag grät. Vi försöker gå vidare trots allt. Jag antar att högtiderna är värst.
Julen är för övrigt hyckleriets äckligaste högtid. Jag förstår att man ljuger för barn om att Tomten finns. Sanningen om världen är för fruktansvärd. Det finns ingen god varelse som delar ut presenter åt världens alla barn och gör dem lyckliga under julen. Fattiga barn får inga julklappar. Faktum är att många av dem inte ens har rent vatten, än mindre mat. Alkoholisters barn får stryk och gråter hela julen igenom. Hemlösa spenderar julafton frysandes utomhus mitt i iskalla vintern. I bästa fall rejält alkoholpåverkade och i bästa fall får de sova i någon trappuppgång.
Ingenting blir bättre under julen. Barn utnyttjas världen över som soldater i väpnade konflikter. Barn säljs fortfarande som sexslavar. Barn dör av svält, varje minut, varje dag. Samtidigt spenderar vi mer pengar än under någon annan högtid. Vi äter oanständiga mängder mat och vi vältrar oss i lyx och överflöd. Samtidigt som vi övertygar våra barn om att julen är barnens högtid och att barn världen över har det lika bra som våra egna.
Men under ytan. Under ytan är det vårt fel. Vi har rubbat världsordningen genom vårt sätt att leva. Andra människor får betala för det, varje dag, medan vi bara blundar. Som alltid. Men vi måste förändra oss för våra barns skull. Alla våra barn. Vi har tamejfan en skyldighet att se till att Tomten blir verklighet för alla barn. Vi vuxna borde för en gångs skull hålla vad vi lovar.
Ha en god jul. Jag älskar er.
Tänk på UNICEF.
Julen är för övrigt hyckleriets äckligaste högtid. Jag förstår att man ljuger för barn om att Tomten finns. Sanningen om världen är för fruktansvärd. Det finns ingen god varelse som delar ut presenter åt världens alla barn och gör dem lyckliga under julen. Fattiga barn får inga julklappar. Faktum är att många av dem inte ens har rent vatten, än mindre mat. Alkoholisters barn får stryk och gråter hela julen igenom. Hemlösa spenderar julafton frysandes utomhus mitt i iskalla vintern. I bästa fall rejält alkoholpåverkade och i bästa fall får de sova i någon trappuppgång.
Ingenting blir bättre under julen. Barn utnyttjas världen över som soldater i väpnade konflikter. Barn säljs fortfarande som sexslavar. Barn dör av svält, varje minut, varje dag. Samtidigt spenderar vi mer pengar än under någon annan högtid. Vi äter oanständiga mängder mat och vi vältrar oss i lyx och överflöd. Samtidigt som vi övertygar våra barn om att julen är barnens högtid och att barn världen över har det lika bra som våra egna.
Men under ytan. Under ytan är det vårt fel. Vi har rubbat världsordningen genom vårt sätt att leva. Andra människor får betala för det, varje dag, medan vi bara blundar. Som alltid. Men vi måste förändra oss för våra barns skull. Alla våra barn. Vi har tamejfan en skyldighet att se till att Tomten blir verklighet för alla barn. Vi vuxna borde för en gångs skull hålla vad vi lovar.
Ha en god jul. Jag älskar er.
Tänk på UNICEF.
Tankar om prioritering
Snoriga, skrikiga och krävande. Bajsar och kräks gör de också. Ofta, mycket och gärna samtidigt. Vad är det då som gör att man trots det tycker att ungar är helt bedårande små varelser och att hjärtat tycks ta små glädjeskutt varje gång man hör en bebis skratta? Vad är det som gör att man tänker tanken, hur mycket lyckligare man vore om man hade en unge? För att det är meningen med livet, säger några. Men stämmer det verkligen? Alla människor som inte har barn, är deras liv utan mening? Knappast.
Här är en intressant tanke. Hur många människor som skaffar barn, önskar i hemlighet att de inte gjort det? Att de rest jorden runt istället? Pluggat på Harward? Hittat den rätte först? En tanke till, hur många människor har gjort just detta, för att sedan inse att det är för sent för biologiska barn, när de uppfyllt alla andra drömmar? Hur många av dem önskar att de prioriterat annorlunda? För hur dålig timing det än må vara, hur mycket du än tvivlar på att barnets far eller mor är den rätta för dig, kan man verkligen ångra ett barn?
Nej, jag är inte på smällen. Bara filosofisk och kanske en aning åldersnojig. Är man snart 22 bast, med tanke på hur dagens män är funtade, med tanke på att äktenskapet är en näst intill utdöd instutition undrar man ju om hur man bör prioritera. Tanke på att hitta en karl som kan tänkas tycka om mig inom de närmaste tio åren har jag uteslutit. Med min bittra syn på livet är ju valet spermabank i Danmark, med risk att förlora både jobb (på grund av barn), lägenhet (på grund av brist på jobb) och vänner (på grund av brist på tid). Andra alternativet lär ju vara att göra någonting vettigt av livet och sedan ta livet av sig vid 50 när man inser att inget u-land i världen skulle adoptera bor en unge till en gammal rik svensk nucka med 12 katter.
Jag förstår inte att jag faktiskt skrev det där sista. "Ta livet av sig vid 50". På grund av att man aldrig fick barn. Hur är det möjligt att det betyder så mycket för oss, att ha små miniatyrversioner av oss själva som kommer växa upp att hata oss och ignorera oss som vuxna? Är det ett biologiskt faktum, indoktrinering från samhället eller ren narcissism? Jag kommer aldrig sluta undra.
Meningen med livet?
Här är en intressant tanke. Hur många människor som skaffar barn, önskar i hemlighet att de inte gjort det? Att de rest jorden runt istället? Pluggat på Harward? Hittat den rätte först? En tanke till, hur många människor har gjort just detta, för att sedan inse att det är för sent för biologiska barn, när de uppfyllt alla andra drömmar? Hur många av dem önskar att de prioriterat annorlunda? För hur dålig timing det än må vara, hur mycket du än tvivlar på att barnets far eller mor är den rätta för dig, kan man verkligen ångra ett barn?
Nej, jag är inte på smällen. Bara filosofisk och kanske en aning åldersnojig. Är man snart 22 bast, med tanke på hur dagens män är funtade, med tanke på att äktenskapet är en näst intill utdöd instutition undrar man ju om hur man bör prioritera. Tanke på att hitta en karl som kan tänkas tycka om mig inom de närmaste tio åren har jag uteslutit. Med min bittra syn på livet är ju valet spermabank i Danmark, med risk att förlora både jobb (på grund av barn), lägenhet (på grund av brist på jobb) och vänner (på grund av brist på tid). Andra alternativet lär ju vara att göra någonting vettigt av livet och sedan ta livet av sig vid 50 när man inser att inget u-land i världen skulle adoptera bor en unge till en gammal rik svensk nucka med 12 katter.
Jag förstår inte att jag faktiskt skrev det där sista. "Ta livet av sig vid 50". På grund av att man aldrig fick barn. Hur är det möjligt att det betyder så mycket för oss, att ha små miniatyrversioner av oss själva som kommer växa upp att hata oss och ignorera oss som vuxna? Är det ett biologiskt faktum, indoktrinering från samhället eller ren narcissism? Jag kommer aldrig sluta undra.
Meningen med livet?Jeremy Gilley- i mina drömmar
Jag såg en sådan inspirerande dokumentärfilm igår kväll att jag bara måste sprida ordet. Jag som annars aldrig tittar på tv fastnade framför svt som visade en film om en man som under lång tid arbetat för att skapa världsfred en dag om året. Målet med denna dag, 21 september varje år, är att allt våld ska stanna upp. Soldater ska lägga ner sina vapen. En dags världsfred till att börja med, som ett steg på vägen mot ett mål som kanske känns ouppnåeligt. Denna man är min nya drömman. Lång, mörk, stilig, vältränad badboy är sååå 2008. Blond, mager engelsman med hästsvans, taskig ekonomi och en dröm som engagerat människor som Dalai Lama och Kofi Annan, är min nya idelkarl 2009. (För det är ju nytt år snart!) Som fick med Angelina Jolie i kampanjen och fick Jude Law att resa till Afghanistan med honom för att vaccinera små barn mot polio, bara en sådan sak!
Checka min nya snubbe (i wish) och framförallt hans vision på:
http://www.peaceoneday.org 
Snyggare, starkare, bättre
Idag har jag köpt timmar med personlig tränare. Nu jävlar ska jag bli snyggare, starkare och bättre. Det blir seriös styrketräning nu med mål att gå upp i vikt (inte för att jag behöver, men för att jag tycker det är snyggt att vara lite större), stärka rygg och mage och få (om möjligt) lite större rumpa. Wish me luck!
Döden är en illusion
Imorgon är morfars begravning. Jag har inte förberett mig ett dugg. Vet inte vad jag ska ha på mig, vad jag ska säga framme vid kistan eller hur jag ska tackla sorgen. Döden är alltid svårast för de levande. Det människor fruktar mest är det vi inte känner till. Vi vet att vi alla kommer försvinna en vacker dag. Men var tar vi vägen? Vad händer sedan? Fram tills idag har jag förnekat för mig själv att han är borta. Jag förväntar mig att jag kommer se honom i jul. Någonstans djupt inom mig försöker jag förstå det på ett logiskt plan men jag kan bara inte. Hur kan man förstå att någon är död när man ser honom varje dag? Inte minst i de små sakerna, som sättet min mor blandar en kortlek. Min brors pedantiska sinne för ordning. Mitt häftiga humör. De extrema huskurerna vi hittar på när vi blir det minsta sjuka, som förmodligen gör mer skada än nytta. Kalla mig galen men jag vet att jag har rätt. Han är inte död. Han lever kvar i oss, i alla minnen och i alla historier han brukade berätta. Jag och min bror kommer att berätta om honom för våra barn och barnbarn. Han lever, och kommer kanske alltid att göra det.
Natt på sjukhuset
Har känt mig lite förkyld de senaste dagarna. Eller, inte förkyld direkt, men ni vet. Febrig, hängig och ont i halsen. Jag prövade alla huskurer. Te med honung, vitaminer, echinaforce, ännu mer vitaminer. Har varit på jobbet ändå, jag är inte den som stannar hemma för lite halsont och 38 graders feber. Jag är väl lite dum i huvudet. Vaknade av feber i natt. Halsen kändes värre än tidigare. Spottade i handfatet. Blod. Massor av blod. Hela munnen och halsen var fylld med blod och det var det vidrigaste jag varit med om, och det slutade inte.
Åkte in med ambulans till KI mitt i natten. Jag hatar sjukhus och jag hatar sjukhusmiljö. Feta sjuksköterskor (de borde verkligen veta bättre) i foppatofflor. Den fräna doften av handdesinfektionsmedel. Jag hatar när de tar blodtryck och sticker en i fingret. Men det värsta var helt klart att få en slang i näsan med en liten liten kamera på, det gjorde så ont och var så obehagligt och det måste finnas smidigare sätt att kolla i någons hals.
Inget allvarligt, bara ett blodkärl som spruckit. Det och halsfluss. Igen alltså, det suger verkligen. Men det känns skönt, jag var jätteorolig. Nu käkar jag Kåvepenin, käkar glass och kollar på gamla avsnitt av Scrubs. För att avdramatisera den närmast traumatiska sjukhusupplevelsen.
Åkte in med ambulans till KI mitt i natten. Jag hatar sjukhus och jag hatar sjukhusmiljö. Feta sjuksköterskor (de borde verkligen veta bättre) i foppatofflor. Den fräna doften av handdesinfektionsmedel. Jag hatar när de tar blodtryck och sticker en i fingret. Men det värsta var helt klart att få en slang i näsan med en liten liten kamera på, det gjorde så ont och var så obehagligt och det måste finnas smidigare sätt att kolla i någons hals.
Inget allvarligt, bara ett blodkärl som spruckit. Det och halsfluss. Igen alltså, det suger verkligen. Men det känns skönt, jag var jätteorolig. Nu käkar jag Kåvepenin, käkar glass och kollar på gamla avsnitt av Scrubs. För att avdramatisera den närmast traumatiska sjukhusupplevelsen.
God Jul
Eftersom jag inte har några egna barn att slösa pengar på i jul, väljer jag att använda pengarna till att hjälpa de barn som behöver det mest. Jag har köpt 100 doser mässlingsvaccin, 6 liter högenergimjölk till undernärda barn, ett mygnät med antiinsektsbehandling mot malariamyggor och en fotboll till barnen att leka med. Allt på UNICEF:s hemsida.
Själv önskar jag mig ett gåvobevis i brevlådan från Tomten, som visar att han också hjälper till att hjälpa utsatta barn. Det är vad jag önskar mig mest i julklapp.
http://www.unicef.se/stod-oss/gavoshop/kategorier/6-alla-gavor
Själv önskar jag mig ett gåvobevis i brevlådan från Tomten, som visar att han också hjälper till att hjälpa utsatta barn. Det är vad jag önskar mig mest i julklapp.
http://www.unicef.se/stod-oss/gavoshop/kategorier/6-alla-gavor
Coca Cola med kuk
Jag vet, det är en korkad grej att göra. För handen på hjärtat, vad tjänar det till i det stora hela? Men jag slutade i stort sett dricka Coca Cola när de började lansera Coca Cola Zero. Naturligtvis var det reklamen som fick mig att lacka ur. Reklamen som fick så många människor med mig att höja ögonbrynen så de slog i taket. Jag vet att ni har sett den. Den "manliga" versionen av Cola Light beskrivs i reklamen vara som en läskedryck borde vara, med riktig smak men utan socker. Reklamen visar sedan hur avslutet på ett förhållande "borde vara". När mannen försöker förklara för kvinnan att han vill avsluta relationen visar hon sig förstående inför faktumet att han vill träffa andra kvinnor och ber honom ringa henne "när han vill ha kul". Den uppenbara sexismen var verkligen chockerande. Får man marknadsföra sig på det sättet, år 2008? Nu har domen kommit som vi alla väntat på. Domen som säger att nej, den reklamen accepteras inte.
Det är fler saker jag reagerat på när det gäller just Coca Colas sätt att marknadsföra sig. Hur man kan ha två sorters läsk, båda från samma märke och båda utan socker, som marknadsförs så olika. Att Cola Light är den "kvinnliga" versionen och Coca Cola Zero är den "manliga" är enkelt att förstå. I den ena reklamen finns glada kvinnor, glitter och en feminin kvinnoröst som berättar att den är fri från kalorier. I den andra åker tuffa män på motorcyklar, det förekommer eld, ormar och reklamrösten är extremt maskulin. Lever vi verkligen i ett samhälle där till och med det vi äter och dricker ska könsbestämmas? Är det inte illa nog att vi klär pojkar i blått och flickor i rosa? Att pojkarna får leksaksbilar och flickorna en leksaksspis? Samtidigt visar reklamen hur samhället verkligen ser ut. Att Coca Cola fälldes var bra, men vi får inte glömma att reklamen må visserligen förstärka könsrollsstereotyperna, men reklamen skapade den inte. Det gjorde samhället, och samhället är vi. Oss.
Vi skapar mallar för hur vi ska leva för att det är så vi alltid gjort. Normerna i samhället om hur allt ska vara skapar kontroll och på sätt och vis även trygghet. Vi vet att män är si och att kvinnor är så. Vi behöver aldrig bilda egna uppfattningar om personer vi möter. Trots att det är första gången vi möter en annan person drar vår uppfostran slutsatserna åt oss, mycket utifrån just vederbörandes kön. Med ett kön kommer en sexuell läggning, personliga värderingar och ett sätt att leva. Vi fyller i de tomma fälten innan vi sträckt fram handen för att hälsa och förväntar oss samtidigt ett mjukt, kvinnligt eller ett kraftigt, manligt handslag. Hur viktig är denna kontroll för oss? Skapar den en verklig känsla av trygghet eller bringar den bara bekymmer? Hur många människor är rädda för att de inom sig själva ska hitta en känsla av att vilja följa sitt eget hjärta istället för samhällets normer? Vilka barriärer finns egentligen och vilka bör vi bryta ner, det är frågan.
Inget samhälle fungerar utan regler, så mycket vet vi. Men vi måste väl kunna enas om att könsrollerna inte längre fyller en funktion i samhället om de någonsin gjort det. Att det bara är något som ger upphov till fördomar och diskriminering. Det är att fängsla människor i den enda del av sin identitet som de inte själva valt. Så kan vi sluta ta saker för givet. På sistone har jag retat mig på människor som ställer frågor som "Har du pojkvän?". För att dra ett dåligt exempel i syfte att visa på hur onödig frågan är; undrar vi om en person har en bil eller inte skulle vi ju knappast fråga "Kör du en Volvo?", även om det nu vore det vanligaste bilmärket. Tänk hur underbart det vore om människor kunde vara sig själva, om vi kunde se individer istället för kön. Inse att alla med samma könsorgan inte är samma personer, och kanske för en gångs skull lära oss något om varandra. Vägen dit är lång och ibland undrar man var vi ska börja. Att sluta efterfråga "Coca Cola med kuk" är ett litet men viktigt steg i rätt riktning.
http://www.expressen.se/1.1389729/ar-coca-colas-reklam-sexistisk
Det är fler saker jag reagerat på när det gäller just Coca Colas sätt att marknadsföra sig. Hur man kan ha två sorters läsk, båda från samma märke och båda utan socker, som marknadsförs så olika. Att Cola Light är den "kvinnliga" versionen och Coca Cola Zero är den "manliga" är enkelt att förstå. I den ena reklamen finns glada kvinnor, glitter och en feminin kvinnoröst som berättar att den är fri från kalorier. I den andra åker tuffa män på motorcyklar, det förekommer eld, ormar och reklamrösten är extremt maskulin. Lever vi verkligen i ett samhälle där till och med det vi äter och dricker ska könsbestämmas? Är det inte illa nog att vi klär pojkar i blått och flickor i rosa? Att pojkarna får leksaksbilar och flickorna en leksaksspis? Samtidigt visar reklamen hur samhället verkligen ser ut. Att Coca Cola fälldes var bra, men vi får inte glömma att reklamen må visserligen förstärka könsrollsstereotyperna, men reklamen skapade den inte. Det gjorde samhället, och samhället är vi. Oss.
Vi skapar mallar för hur vi ska leva för att det är så vi alltid gjort. Normerna i samhället om hur allt ska vara skapar kontroll och på sätt och vis även trygghet. Vi vet att män är si och att kvinnor är så. Vi behöver aldrig bilda egna uppfattningar om personer vi möter. Trots att det är första gången vi möter en annan person drar vår uppfostran slutsatserna åt oss, mycket utifrån just vederbörandes kön. Med ett kön kommer en sexuell läggning, personliga värderingar och ett sätt att leva. Vi fyller i de tomma fälten innan vi sträckt fram handen för att hälsa och förväntar oss samtidigt ett mjukt, kvinnligt eller ett kraftigt, manligt handslag. Hur viktig är denna kontroll för oss? Skapar den en verklig känsla av trygghet eller bringar den bara bekymmer? Hur många människor är rädda för att de inom sig själva ska hitta en känsla av att vilja följa sitt eget hjärta istället för samhällets normer? Vilka barriärer finns egentligen och vilka bör vi bryta ner, det är frågan.
Inget samhälle fungerar utan regler, så mycket vet vi. Men vi måste väl kunna enas om att könsrollerna inte längre fyller en funktion i samhället om de någonsin gjort det. Att det bara är något som ger upphov till fördomar och diskriminering. Det är att fängsla människor i den enda del av sin identitet som de inte själva valt. Så kan vi sluta ta saker för givet. På sistone har jag retat mig på människor som ställer frågor som "Har du pojkvän?". För att dra ett dåligt exempel i syfte att visa på hur onödig frågan är; undrar vi om en person har en bil eller inte skulle vi ju knappast fråga "Kör du en Volvo?", även om det nu vore det vanligaste bilmärket. Tänk hur underbart det vore om människor kunde vara sig själva, om vi kunde se individer istället för kön. Inse att alla med samma könsorgan inte är samma personer, och kanske för en gångs skull lära oss något om varandra. Vägen dit är lång och ibland undrar man var vi ska börja. Att sluta efterfråga "Coca Cola med kuk" är ett litet men viktigt steg i rätt riktning.
http://www.expressen.se/1.1389729/ar-coca-colas-reklam-sexistisk
1:a December
Ringer det någon klocka? Nej, jag trodde väl inte det. För om det nu någonsin skrevs en liten, liten notis i tidningen om att det är World AIDS-day idag, så missade du det säkert. Du var upptagen med att läsa om hur Idol-Johan uppfattar sina galna fans. Det är lustigt hur vissa sjukdomar uppmärksammas och vissa inte. Bröstcancer ägnas en hel månad under hösten. Cancer är någonting som skrämmer människor oerhört. Men cancer smittar inte. Cancer drabbar otroligt många människor men cancer är ingen världsomfattande epidemi. Cancer är ett allvarligt problem, men idag botas de flesta. HIV och Aids är en dödsdom.
Hur kommer det sig att vi botar svåra sjukdomar idag? Hur har vi kommit så långt att vi idag blir friska ifrån det, som kunde döda oss för 50 år sedan? Forskning. Genom människors donerade pengar, genom skattemedel och framförallt genom människors hårda arbete. För tillsammans kan vi göra skillnad. Ingenting är omöjligt men för så stora forskningsprojekt krävs blod, svett och bidrag. Men bryr vi oss? Jag läste att runt 16% av skandinaviens befolkning bär på en gen som är resistent mot HIV. Är det så vi tänker? Att det är någon annans problem? Att vi inte kan drabbas?
Kanske är det dags att vakna upp. Världen snurrar. Fortare än någonsin. Våra gränser till omvärlden suddas ut. Det är dags att vidga våra vyer. Det är dags att se det vi inte vill se. Dagar som denna vill jag se röda band säljas på gatorna. Stora galor och insamlings-jippon på tv. Vad som helst, utom ingenting. Alla problem i världen är även våra problem. Aids-problematiken påverkar oss alla. Så länge vi alla lever och andas, under samma himmel. Idag är det för sent men till nästa december. Till nästa december ska röda band vara lika självklara att bära som rosa eller blå. Nästa december ska bli en nystart och en början till slutet på allt elände. Det är upp till oss.
"Såååå 1955"
Tiden står stilla
Jag fick aldrig träffa honom den där sista gången. Jag har varit hemma hos mormor hela helgen. Igår fick vi beskedet att han var borta. Sorgen och saknaden är fruktansvärd.
Morfar
Morfar har ramlat och brutit benet. Han klarade operationen men är nu mycket sämre, en dag senare. Det är svårt att återhämta sig efter en sådan påfrestning, när man snart är 98 år. De ville att vi alla skulle komma in, till sjukhuset. Det kan vara sista gången jag ser honom.
Jag tittar ut genom fönstret och ser en helt vanlig dag. Solen kikar fram genom en spricka i molnen. Iskalla vindar viner i trädtopparna och marken är helt täckt av snö. Av någon anledning förstår jag inte varför tiden inte bara stannar. Varför inte träden står stilla, trots vinden. Varför inte allt är fruset. Avvaktande. Jag svär att jag just hörde mitt hjärta sluta slå.
Jag tittar ut genom fönstret och ser en helt vanlig dag. Solen kikar fram genom en spricka i molnen. Iskalla vindar viner i trädtopparna och marken är helt täckt av snö. Av någon anledning förstår jag inte varför tiden inte bara stannar. Varför inte träden står stilla, trots vinden. Varför inte allt är fruset. Avvaktande. Jag svär att jag just hörde mitt hjärta sluta slå.
Äsch vad fan
Nu har jag nog lessnat rejält. Jag ska nog tamejfan ta och skaffa mig en karl. Vad jag sedan skulle ha honom till är en annan femma, jag har nog helt enkelt inte tänkt så långt. Men det är väl av samma anledning som man skulle ha en Tamagotchi som åttaåring. "För att alla andra har en". Det flyttas ihop, skaffas kids och förlovas hit och dit och helt plötsligt känns det som om man trots allt har en del vuxenpoäng att ta igen. Jag som skaffade så många, så tidigt.
Helt ärligt nu. Finns det INGEN som känner någon vettig snubbe som är för snygg för att vara singel? Öppen för förslag.. Njae.. Öppen för förslag kanske.
Absoluta krav är dock:
*stort intresse för samhällsfrågor/politik
*empatisk förmåga (nej, det är inte alls självklart tyvärr)
*över 180 cm över marken
*vältränad
*tycker om barn och katter
*ordnat liv
Absoluta NO-NO's:
*rökare
*partykille
*rik (har tyvärr aldrig träffat en rik snubbe med en vettig människosyn, men framförallt blir relationen meckig)
*feminina män (jag älskar feminina män, dock inte som pojkvänner)
Helt ärligt nu. Finns det INGEN som känner någon vettig snubbe som är för snygg för att vara singel? Öppen för förslag.. Njae.. Öppen för förslag kanske.
Absoluta krav är dock:
*stort intresse för samhällsfrågor/politik
*empatisk förmåga (nej, det är inte alls självklart tyvärr)
*över 180 cm över marken
*vältränad
*tycker om barn och katter
*ordnat liv
Absoluta NO-NO's:
*rökare
*partykille
*rik (har tyvärr aldrig träffat en rik snubbe med en vettig människosyn, men framförallt blir relationen meckig)
*feminina män (jag älskar feminina män, dock inte som pojkvänner)
Hur gay är Margaret Cho?
http://www.youtube.com/watch?v=fEzli6FVKfY&feature=related
Komikern Margaret Cho kommer ut, eller? Hur som helst, hon är sjukt rolig!
Komikern Margaret Cho kommer ut, eller? Hur som helst, hon är sjukt rolig!
Michael Moore
Har ni inte koll på den här mannen så skaffa er det NU. Han är en av mina största förebilder och jag har sett alla hans dokumentärfilmer. Här kommer några klipp från Youtube om hur han protesterar mot bland annat homofobin i USA och polisens oförmåga att se skillnad på vapen och plånböcker..
http://www.youtube.com/watch?v=ABH_RFeeGAs känner ni igen Pastor Fred Phelps förresten? Yep, det är "God Hates Sweden- snubben!"
http://www.youtube.com/watch?v=xeOaTpYl8mE hur kommer det sig att polisen inte ser skillnad på vapen och plånböcker?
http://www.youtube.com/watch?v=EyUQ1SNq7SE&feature=related människor hamnar i fängelse utan en rättegång alls.. gissa var..
http://www.youtube.com/watch?v=lC6vHD9Rywc&feature=related del 1
http://www.youtube.com/watch?v=m1zz8BTBXOY&feature=related del 2 illegala invandrare i invandrarlandet USA..
Är du också för fin för förorten?
"Usch, nej aldrig, där skulle jag aldrig någonsin kunna bo". Det var svaret jag fick när jag tipsade en bekant om att man kan få en hyreslägenhet i Hässelby på bara tre veckor. Helt lagligt och inga konstigheter. När det står mellan hyrestvåa i Hässelby eller fortsätta bo hemma hos mamma och pappa kände han trots allt att han var för fin för Hässelby. Hellre bo hemma i väntan på bättre tider på bostadsmarknaden. Det finns få saker som stör mig så mycket som den extrema statusfixeringen i samhället och i synnerhet i Stockholm. När det handlar om var man bor blir man dömd av omvärlden på en nanosekund, och det slutar inte där.
Samtidigt har jag en mor som inte vill tala om vad jag gör när någon frågar henne, för att hon tycker att jag är misslyckad. Jag är 21 år gammal och har ett hederligt heltidsjobb, eget kontor, och en lön som snart kommer landa på ca 25 lax per månad. Det är över genomsnittslönen i Sverige idag, tro det eller ej. Jag har en egen lägenhet, visserligen i förorten, men jag tycker att jag klarar mig bra. Hade jag fått välja mellan att flytta hem till föräldrarna och att bo i en etta i Tensta hade jag satt mig på blåa linjen utan att tveka. För den som inte har varit i Tensta kan jag tala om att det är väldigt fint där, vackra omgivningar och mycket grönt med vackra träd och blommor kring lägenhetsbyggnaderna. Det är dessutom säkrare att bo där än i innerstan, sett till risken för att drabbas av våldsbrott.
Jag har full förståelse för den som tycker att det är viktigt att ha en tjusig titel på visitkortet eller för den som gärna vill bo centralt. Det jag avskyr är att det inte är socialt accepterat att tänka utanför lådan i det fallet. Synen på att man inte är värdig som människa om man inte har "rätt" utbildning, "rätt" jobb eller "rätt" bostad. Tvåbarnsmamman Annika som bor i Falun, är 35 år och jobbar på Lindex, vad har hon att skämmas för? Egentligen? Ljuger Annikas mamma om vad hon gör på dagarna eller gläds hon istället år sin familj och sina underbara barnbarn? Hur mår egentligen många människor som är över 35, som inte har barn och satsar på karriären. Som inte hinner hälsa på farmor på åldersomshemmet för att de måste jobba. Som drömmer om en familj men som istället gör vad de förväntas göra, och när den dagen kommer är det redan för sent?
Varför är det ingen som reagerar på vårt sätt att leva? Varför är vi för fina för att bo i Hässelby eller för att gifta oss med en snickare? Varför skäms vi över våra barn om de inte lever som vi förväntar oss? Varför är det så tabu att vara nöjd med något annat än pengar och varför är vår bild av lycka att kunna känna sig finare eller mer värd än andra människor? Idag anser vi att det är onormalt att drömma om en stor familj och normalt att drömma om en stor förmögenhet. Handlar fattigdom verkligen om brist på finansiella resurser eller handlar det istället om att leva under ett ständigt strävande efter status, att blint följa omvärldens krav och försaka sina egna drömmar?
Samtidigt har jag en mor som inte vill tala om vad jag gör när någon frågar henne, för att hon tycker att jag är misslyckad. Jag är 21 år gammal och har ett hederligt heltidsjobb, eget kontor, och en lön som snart kommer landa på ca 25 lax per månad. Det är över genomsnittslönen i Sverige idag, tro det eller ej. Jag har en egen lägenhet, visserligen i förorten, men jag tycker att jag klarar mig bra. Hade jag fått välja mellan att flytta hem till föräldrarna och att bo i en etta i Tensta hade jag satt mig på blåa linjen utan att tveka. För den som inte har varit i Tensta kan jag tala om att det är väldigt fint där, vackra omgivningar och mycket grönt med vackra träd och blommor kring lägenhetsbyggnaderna. Det är dessutom säkrare att bo där än i innerstan, sett till risken för att drabbas av våldsbrott.
Jag har full förståelse för den som tycker att det är viktigt att ha en tjusig titel på visitkortet eller för den som gärna vill bo centralt. Det jag avskyr är att det inte är socialt accepterat att tänka utanför lådan i det fallet. Synen på att man inte är värdig som människa om man inte har "rätt" utbildning, "rätt" jobb eller "rätt" bostad. Tvåbarnsmamman Annika som bor i Falun, är 35 år och jobbar på Lindex, vad har hon att skämmas för? Egentligen? Ljuger Annikas mamma om vad hon gör på dagarna eller gläds hon istället år sin familj och sina underbara barnbarn? Hur mår egentligen många människor som är över 35, som inte har barn och satsar på karriären. Som inte hinner hälsa på farmor på åldersomshemmet för att de måste jobba. Som drömmer om en familj men som istället gör vad de förväntas göra, och när den dagen kommer är det redan för sent?
Varför är det ingen som reagerar på vårt sätt att leva? Varför är vi för fina för att bo i Hässelby eller för att gifta oss med en snickare? Varför skäms vi över våra barn om de inte lever som vi förväntar oss? Varför är det så tabu att vara nöjd med något annat än pengar och varför är vår bild av lycka att kunna känna sig finare eller mer värd än andra människor? Idag anser vi att det är onormalt att drömma om en stor familj och normalt att drömma om en stor förmögenhet. Handlar fattigdom verkligen om brist på finansiella resurser eller handlar det istället om att leva under ett ständigt strävande efter status, att blint följa omvärldens krav och försaka sina egna drömmar?
Var är alla reggaefans?
I helgen fick jag reda på att Tanya Stephens spelade i Stockholm. Något som jag totalt hade lyckats missa. Desperat inser jag att jag inte hade någon att gå dit med. Har lite svårt att övertala mina vänner att med sjukt kort varsel gå och se en artist en sen söndagkväll, och betala runt 300 spänn, vilket man förstår då de flesta av mina vänner bara känner till Tanya Stephens som "den där jamaicanska tjejen Mika tjatar om hela tiden". Jag får hoppas att jag är ute i mer god tid nästa gång. Eller att Danne är hemma, min bästa killkompis och enda reggaefanet jag känner om man bortser från gamla ex. Jag hade kanske dessutom kunnat följa med honom och se något av hans blues-snubbar.. Om någon av dem fortfarande lever..
Hur som helst, hur hittar man reggaefans? Hur lär man känna dem och hur känner man igen dem? Tanya- fans därute, snälla hör av er! Jag vill aldrig någonsin missa Tanya Stephens igen, hon är helt fantastisk och helt klart min favoritartist någonsin. Respekt till den här kvinnan!
Bild från omslaget till albumet "Rebelution"
Hur som helst, hur hittar man reggaefans? Hur lär man känna dem och hur känner man igen dem? Tanya- fans därute, snälla hör av er! Jag vill aldrig någonsin missa Tanya Stephens igen, hon är helt fantastisk och helt klart min favoritartist någonsin. Respekt till den här kvinnan!
Bild från omslaget till albumet "Rebelution" Dags att begrava kapitalismen?
Finanskrisen är ett faktum. Den globala recessionen drabbar idag även vanliga medborgare och går inte längre att förneka. Arbetare förlorar sina jobb och bankdirektörerna tar förmodligen mer antidepressiva läkemedel idag än landets alla tonårstjejer tillsammans. Länge har det viskats om en recession som under 30- talet, men i Stockholm unnar man sig fortfarande en latte var och varannan dag. Den som inte levde på 30- talet har förstås ingen aning om vad vi kan vänta oss. Mina morföräldrar, 97 och 89 år gamla, minns den förra recessionen och har ofta vittnat om de dåliga tiderna och fattigdomen den förde med sig. Tanken får mig att rysa.
Det är snart 80 år sedan. Visst har väl samhället utvecklats sedan dess? I Sverige behöver ingen längre riskera att bli fattig, eller? Den dagen jag började inse att finanskrisen skulle komma att drabba även mig blev jag mycket upprörd. För drabbar den mig, vad händer då med tredje världen? Jag är inte rik, men jämfört med en ensamstående trebarnsmamma i ett utvecklingsland är jag det, hur påverkas hennes vardag? Idag är vi alla beroende av västvärlden, och västvärlden faller sönder och samman. Jag har aldrig skickat så mycket pengar till hjälporganisationer som jag gör idag och jag önskar jag kunde göra mer.
Det är då jag funderar över systemet som det ser ut idag. Bankchefer som tillsammans tar ut så höga bonusar varje månad att de senaste årens värdetransportrån liknar snatteri i jämförelse. Det är klart att ekonomin kraschar, bankerna rånar ju sig själva! Mitt under pågående kris dessutom. Kapitalismen biter ständigt sig själv i röven och vi vet ju innerst inne att det bara var en tidsfråga innan det hände. Västvärlden är byggd från grunden på resten av världens resurser. På krigsbyten, slaveri och orättvis handel. Är det inte dags att ifrågasätta systemet? Begrava det gamla, börja om på nytt. Hitta något som fungerar i längden.
Allt vi i väst hade från början, var jord. Det var innan vi i väst började plundra världens rikedomar. Vår hunger efter pengar förgiftar vår moral och tvingar fattiga människor att svälta. Jag tillhör inte dem som kallar mig för kommunist men någonting måste göras. Men vad? Idag, när hela korthuset rasar är det tid att börja fundera. Göra om och göra rätt. Jag vill säga som prästen skulle sagt, när han slänger en näve jord på kapitalismens kista sedan den sänkts ner i marken. "Jord ska du åter bli".
Det är snart 80 år sedan. Visst har väl samhället utvecklats sedan dess? I Sverige behöver ingen längre riskera att bli fattig, eller? Den dagen jag började inse att finanskrisen skulle komma att drabba även mig blev jag mycket upprörd. För drabbar den mig, vad händer då med tredje världen? Jag är inte rik, men jämfört med en ensamstående trebarnsmamma i ett utvecklingsland är jag det, hur påverkas hennes vardag? Idag är vi alla beroende av västvärlden, och västvärlden faller sönder och samman. Jag har aldrig skickat så mycket pengar till hjälporganisationer som jag gör idag och jag önskar jag kunde göra mer.
Det är då jag funderar över systemet som det ser ut idag. Bankchefer som tillsammans tar ut så höga bonusar varje månad att de senaste årens värdetransportrån liknar snatteri i jämförelse. Det är klart att ekonomin kraschar, bankerna rånar ju sig själva! Mitt under pågående kris dessutom. Kapitalismen biter ständigt sig själv i röven och vi vet ju innerst inne att det bara var en tidsfråga innan det hände. Västvärlden är byggd från grunden på resten av världens resurser. På krigsbyten, slaveri och orättvis handel. Är det inte dags att ifrågasätta systemet? Begrava det gamla, börja om på nytt. Hitta något som fungerar i längden.
Allt vi i väst hade från början, var jord. Det var innan vi i väst började plundra världens rikedomar. Vår hunger efter pengar förgiftar vår moral och tvingar fattiga människor att svälta. Jag tillhör inte dem som kallar mig för kommunist men någonting måste göras. Men vad? Idag, när hela korthuset rasar är det tid att börja fundera. Göra om och göra rätt. Jag vill säga som prästen skulle sagt, när han slänger en näve jord på kapitalismens kista sedan den sänkts ner i marken. "Jord ska du åter bli".
Ehhrm..?
